DELA
© Nya Åland

I konsekvensens namn, strama upp alkoholpolitiken

Alkoholen är vårt största samhällsproblem, helt utan konkurrens.
I måndagens tidning, densamma där Nya Åland presenterade en överväldigande negativ inställning bland ålänningarna både till försäljning och användning av cannabis, ingick följande rubriker:
1. ”Bråk och fylla i helgen”
2. ”Lastbilschaufför körde rattfull”
3. ”Kvinna körde bil drogpåverkad”
4. ”Pappa dömdes för att ha misshandlat sin dotter”
5. ”Pappa slog mig så hårt att käppen gick i två delar”

I närapå alla tidningar som ges ut finns nyheter som kan relateras till bruk eller missbruk av alkohol. Hade vi inte alkoholproblematiken så skulle många av våra stora samhällsåtaganden; polisen, sjukvården, barnskyddet, mentalvården ha betydligt lägre kostnader. Kanske, eller högst antagligen, skulle problemet uppstå att det fanns för lite jobb för en offentlig vårdsektor som är uppbyggd kring ett kolossalt drickande, om vi ens klarade av att halvera alkoholkonsumtionen.

Det gör vi inte. Tvärtom. Under många år och genom flera alkohol- och drogpolitiska program har alkoholkonsumtionen snarare ökat, och skadeverkningarna blivit allt större. Finns det någon enskild åtgärd man kunde vidta för att drastiskt förbättra samhällsekonomin i ett trängt läge, så är det inte genom att planera inbesparingar inom sektorer som berör barn, som skola och omsorg, utan genom att få vuxna människor att sluta supa så fördärvat.

En legalisering av cannabis är inte på allvar en aktuell fråga på Åland just nu. Inte heller är haschrökning ett stort problem, inte närapå i paritet med den gammaldags hederliga helgfyllan. Det är ändå intressant att reflektera över hur samstämmigt man säger nej till en drog och så unisont ja till en annan, vars skador på individ, samhälle och anhöriga är helt odiskutabla.
När Finland och Åland gick med i EU var det många som rosigt och förhoppningsfullt såg framför sig hur vi i den bleka nord skulle börja sippa vin på ett mer kontinentalt vis och lämna drängfyllan bakom oss.

gick det inte. Vi, vårt samhälle, bara hakade vintrenden på drängfyllan, och dricker således ännu mer, ännu oftare.

Så, i kölvattnet av den unisont negativa inställningen till cannabis kunde det väl komma en åtstramning av den åländska alkoholpolitiken också? Kortare öppettider, mindre generösa serveringstillstånd, fler bestående alkoholfria zoner, mindre alkoholkonsumtion på samhällsfinansierade fester, striktare promillegränser, strängare straff för rattfylleri…
Innan nu restaurang- och turismbranschen kollektivt drar efter andan, och innan frihetsivrarna börjar hojta om friheten att dricka ett glas vin får vi skynda oss att försäkra: Nej då, vi vet vilka konsekvenserna blir för helt legitima affärsidkare.
Men det är den stora skillnaden med alkoholpolitiken. Alkoholpengarna finns inom den vita ekonomin, de beskattas och redovisas som vinst i företag. Därför, och förstås av kulturell och ohejdad vana, är vi beredda att förbise den gigantiska kostnaden.

När det gäller andra, olagliga droger handlar det om lika mycket pengar, men det är pengar vi bara ser på kostnadssidan.
I mänskligt lidande är kostnaderna för alkoholbruket mycket större.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax