I Jesu namn till bords vi gå och tackar kokerskan för maten
Vad är religion, religionsutövning och religionsfrihet och vad är gammal kultur och sedvänjor?
Har bordsbön i skolan med religion att göra, eller är det nånting annat? Diskussionen om detta går het på rikssidan just nu.
För knappt ett år sedan beslöt Europeiska människorättsdomstolen i Strasbourg att krucifixen skall bort från skolorna i Italien. Detta sedan en mamma klagat över att de är stötande för hennes barn. Det blev ett ramaskri i Italien, som överklagade och som har fått ärendet till ny behandling.
I Berlusconis Italien anser man att krucifixet är en nationell symbol för den italienska kulturen, historien och identiteten medan människorättsdomstolen anser, eller ansåg åtminstone då, att det kränker religionsfriheten att sätta upp krucifix i skolorna.
Mamman, med rötter i Finland, har kämpat för sin syn sedan 2002. Hur det hela slutar är inte klart ännu, Italien har överklagat.
Samtidigt föreslår Zapateros socialdemokratiska regeringen i grannlandet Spanien att krucifix förbjuds inte bara i landets skolor utan också i alla statliga byggnader. Det här är tänkt att ingå i en kommande religionsfrihetslag.
Två länder med övervägande katolsk befolkning och diametralt olika syn. Att man ser olika på krucifixen kan inte ha med religionen att göra, alltså måste det handla om politik.
Från Sydeuropa upp till Norden. Här, på rikssidan, pågår som bäst en intensiv debatt för och emot bordsbön i skolorna.
I en del skolor har det ”alltid” betts bordsbön, i andra har bönen slopats och så finns det ytterligare skolor där den har införts. Bordsbönen kan ha låtit olika i olika skolor, men en vanlig inledning var åtminstone tidigare: ”I Jesu namn till bords vi gå, välsigna Gud den mat vi få.”
Och som avslutning: ”Tack gode Gud för maten, amen.” Ofta kom det ytterligare ett ”tack” på slutet.
De som i dag försvarar bordsbönen talar om gammal tradition. Det har liksom inte med religion att göra, och det är frivilligt, de elever som så vill kan stå tysta. Man ber bordsbön för att eleverna skall lugna ner sig, stilla sig, innan de sätter sig till bords.
Det är säkert bra att stilla sig litet, så inte soppan stänker omkring och mjölkglasen åker omkull när uppspelta småbarn trängs kring bordet. Gammal tradition kan man också tala om. Men visst är en bön en i högsta grad religiös handling. För en kristen är en bön ett samtal med Gud, något helt annat än att räkna till tio när man blir arg – också det ett sätt att stilla sig.
Italiens advokat i krucifixfrågan har inför domstolen förklarat att krucifixet må vara en kristen symbol, men att den italienska staten inte är ute efter att omvända någon.
Varför är det då så viktigt att ha krucifix i skolorna? Eller varför är det så viktigt för en del lärare, kommuner, församlingar att ha kvar bordsbönen? Om syftet inte är religiöst?
Den enkla sanningen är att man luras litet grann. De som talar för krucifixen, de som talar för bordsbönen vill visst ha just dessa kristna symboler och symbolhandlingar kvar i skolorna. Man vill påverka barnen, man tror det är bra för dem med religiösa inslag i vardagen. Men eftersom vi har religionsfrihet kan man inte säga det högt.
Bordsbön förekommer inte i alla skolor. Det är antagligen upp till lärarna hur man ordnar det, också på Åland. Någon har bett bordsbön här, någon annan inte.
Om frågan om bordsbön skulle föras till människorättsdomstolen så skulle utslaget med stor sannolikhet bli detsamma som för de italienska krucifixen. Varför skulle det vara en mindre kränkning av religionsfriheten att tvingas delta i bön än att se krucifix på väggarna?
Någon kanske opponerar sig mot ”tvång”, men vad skall man kalla det? Barnen står väl tillsammans, även om en del måhända tiger.
Och om barnen inte ber bordsbön, hur skall man då få dem att lugna ner sig?
Om det är stillhet man vill ha så finns det andra metoder. I en skola – kanske i flera – har man tackat kokerskan för maten. Varför inte utveckla det temat? Eller så kan man sjunga en sång.
Att kalla en kristen bön en sedvänja är inte rätt vare sig mot de kristna eller de som tror eller inte tror på annat.
