I det lilla och vardagliga kan konflikt bli samarbete
Relationerna mellan Ryssland och Europa är på väg åt fel håll. Kanske finns det en liten roll för Åland att spela för att motverka utvecklingen.
Det finns två stora problem på den säkerhetspolitiska himlen just nu. Det ena är om (pessimisterna skulle säga när) USA tänker anfalla Iran, och vilka konsekvenser det får.
Det andra och för oss mer närliggande problemet är den ökade spänningen mellan Ryssland och EU. Det finns förstås en hel rad konflikter i världen som är allvarliga och mer akuta än det, men detta är på vår bakgård.
Vad vi ser är en spänning under uppbyggnad, där varenda aktör tycks agera enligt ett sedan långt på förhand fastställt manuskript helt utan historiskt perspektiv på vart det kan leda.
Utvecklingen i Ryssland följer en klassisk vågrörelse med specifikt ryska förtecken. Efter en mild upptining och liberalisering av de demokratiska och politiska klimatet under Gorbatjov och Jeltsin är landet på väg tillbaka mot en autokrati där maktkoncentration och inskränkta fri- och rättigheter är priset för stabilitet och ekonomisk handlingskraft.
President Putin för landet mot en sådan auktoritär ledning som är i behov av att hävda sig internationellt, särskilt för att vända hemmaopinionens blickar bort från det tilltagande förtrycket.
Som på beställning (konspirationsteoretiker hävdar att det är just det) flyttas en staty med symbolisk betydelse i Estland. Ryssland ställs inför krav som kan tolkas som order, önskningar som kan tolkas som ultimatum, beslut i EU som kan tolkas som ett missgynnande av Ryssland som handelspart (till exempel den polska köttexporten).
På bägge sidor trappas misstron upp och benägenheten till missförstånd ökar. De röster som höjs för återhållsamhet, samförstånd och dialog anklagas för att a) inte ta problemen på allvar, b) strunta i den oroande utvecklingen i Ryssland, eller c) att inte våga stå upp för demokratin.
Vad svarar då en förnedrad stormakt på väg att resa sig? Med knuten näve förstås. Med att förbjuda transportflygningar över sibiriskt luftrum, genom höjda tullar och varnande stormaktsmuller.
I Europa, särskilt i de baltiska länderna, i Polen, i alla de tidigare öststaterna svarar man med samma mynt. Den ryska björnen ska sättas på plats, ska veta att inte lägga sig i andra staters inre angelägenheter, ska skämmas för allt man gjort under de senaste 100 åren.
Så rullar det på, och man behöver inte vara varken kärnfysiker eller utrikespolitisk expert för att förstå att bollen går åt fel håll just nu. Snart höjs röster om behovet av barriärer och försvar och sanktioner.
En viktigt motkraft är alla de samarbetsformer där Ryssland är med, inte som motpart utan som deltagare. Olika former av Östersjösamarbete, låt vara på en lägre politisk nivå, bygger upp samförstånd och samarbete och stärker väven av civilt, politiskt beslutsfattande som på längre sikt är vår enda trygghetsgaranti.
Och faktiskt, där har även Åland en roll att spela. Åland mitt i Östersjön, Åland som bärare av ett ryskt imperiearv, på det historiska, miljömässiga och kulturella planet kan fortsätta att söka gemensamma plattformar där saker inte behöver ställas på sin spets. Sådana finns det nog av.
Låt Åland i stället aktivt delta i det till synes vardagliga, det som inte måste bli en revirpinkartävling, och kanske bidra till att avdramatisera saker något litet.
