DELA
© Nya Åland

I december måste ledarna hitta lösningar på klimathotet

Den 11 december avslutas FN:s stora klimatmöte i Paris. Lyckas statsledarna att rädda planeten?
Vill man vara lite om sig och till sig och gillar stora utspel kan man säga: den 11 december avgörs jordens framtid.

Och helt fel ute är man inte om man säger det. Då avslutas nämligen nästa stora klimatkonferens i FN:s regi i Paris. Då ska förhoppningsvis världens ledare komma överens om hur klimathotet ska motarbetas och världstemperaturen hållas under en tvågradig ökning.

Men går det verkligen att få alla länder att enas?

Den minnesgode kommer kanske ihåg de klassiska bilderna när president Obama samlade världsledarna runt sig i ett litet konferensrum när klimatkonferensen i Köpenhamn led mot sitt slut. Det mötet mynnade ut i en urvattnad kompromiss och kritiserades hårt av miljörörelsen runt om i världen.

Den sista november i år är det dags för de stora elefanterna att dansa igen, den här gången i Paris. Och läget nu är värre än då, för sex år sedan.

Klimatförändringarna har ökat och tiden för lösningar är kortare. Men skeptisismen är fortfarande stor från många håll, inte minst i Obamas USA.

Vi ser allt tydligare tecken på att vår miljö mår dåligt, och hör fler rapporter som talar om dem. Nu senast är det vår egen Östersjö som förorenas, stormar som blir värre och temperaturer som ligger på rekordnivåer i världen.

Inför Parismötet kommer nu också alarmrapporterna allt oftare, som de brukar inför ett möte som detta.

Men det är av vikt att de som varnar för klimatförändringarnas effekt på jorden gör det på rätt sätt. Om den stora alarmtrumman används varenda gång blir det lätt att vi slår dövörat åt.

I stället kan man som den svenske professorn i miljövetenskap, Johan Rockström, göra klimathotet begripligt och intressant. Hans sommarprogram i P1 lockade inte bara stora lyssnarskaror, det var också det i särklass mest delade av sommarprogrammen i sociala medier.

Alla som hörde det förstod också vad han sa. Det var inget forskar-mombojumbo utan raka puckar. Mycket vit is på polerna reflekterar solen och kyler därmed jorden. Nu har mycket smält och isen blivit brun. Då reflekteras mindre och jorden värms. Det förstod vi alla. Liksom hans berättelser från jorden alla hörn.

Men Rockström bjöd också på hopp med sina historier om multinationella koncerner som på allvar tagit utmaningen att bli mer klimatsmarta. Och sådana historier är ofantligt viktiga. När smarta affärsmän kan visa att de till och med kan öka intjäningen genom att välja rätt i miljöfrågor, då blir det enklare för oss alla att ställa om och bli klimatvänner.

Just sådana berättelser som de Rockström bjöd på och, för att ta ett mer närliggande exempel, den massiva upprördheten på åländska Facebooksidor över fartygen som spyr ut skitvatten i Östersjön är A och O. De bygger en rörelse underifrån, det ger oss ”vanliga” människor en möjlighet att visa att vi vill ha en renare planet.

Och det kommer att höras ända till Paris och in i vilket konferensrum nu Obama och de andra statsöverhuvudena väljer att stänga in sig i december.

Men den här gången måste de komma ut med mer än sist.

Klockan tickar.