I budgettider ska politiken genomsyras av kärlek
Det viktigaste av allt är kärleken. Också när man diskuterar politik i budgettider.
Alla åländska kommuner sitter just nu i budgettider. Det gör landskapsregeringen också.
Pengarna räcker inte. Tiderna är svåra. Folk sägs upp, företag läggs ner, eurokris hotar.
Och så kommer det där berget av pensionärer som ska vårdas, och föreningarna som inte får pengar och barnomsorgen där allt fler ungar tycks få diagnoser och anfaller varann med saxar.
Man får lov att sätta sig ner och andas, och komma ihåg vad det egentligen handlar.
Det är mycket simpelt.
Våra gemensamma åtaganden med våra gemensamma pengar handlar och godhet och kärlek.
Det handlar om att vi bestämt oss för att göra så gott vi kan för varandra. Vi är inte överens om hur, och vi misslyckas hela tiden eftersom vi är människor, men kärlek är det.
Äldreomsorgen handlar inte om ett köttberg av penningslukande åldringar som bara envisas med att leva, utan om kärleken till mamma och pappa och moster och make. Det handlar om att med de pengar man har ordna så att ingen som blir gammal och hjälplös blir övergiven.
Det handlar om att ta den där rynkiga handen i sin egen, att uppleva en stund av närhet fast orden kanske tagit slut och minnet flytt. Det handlar om att göra sitt bästa, och att genom att ta ett kollektivt ansvar bli bättre människor.
Nu tycker ni kanske att det här blev väl flummigt, bästa läsare, och att det inte hör hemma på en ledarsida att svamla om kärlek och ömhet. Där har ni fel, i så fall. Det är alldeles nödvändigt att vi känner i vår egen hud att det vi pratar om när det är budgetdebatter och sparplaner och åtstramningsprogram är, rent konkret:
Finns det någon som hinner byta blöjor på en gammal människa?
Finns det tid att kramas och prata?
Finns det mat som smakar?
Finns det ömhet, respekt och värdighet?
Det är ju det vi själva vill ha. Vi vill inte sitta i en stol eller ligga i en säng, nerkissade, rädda och ensamma. Vi vill att någon, även om vi inte minns vem det är, ska se oss som mänskliga varelser med något att ge. Kanske bara insikten om vårt eget bräckliga värde och vår rätt till värdighet.
I grund och botten är det helt enkelt så att en äldreomsorg som är god och bra inte är ett nödvändigt ont, utan ett nödvändigt gott. Ur rent egoistiska perspektiv kan man argumentera att det är viktigt att ha en bra barnomsorg och en bra skola, för att det är det som bygger framtiden.
En god äldreomsorg motiveras bara av att det är det riktiga, det rätta och det goda att göra.
I tisdagens Rakt på i Åland24 berättade Viveca Häggblom och Ann-Christine Karlsson om sina mammor som vårdas på demensboendet Mariegård.
”De vill vara med varandra, inte ensamma på sina rum”, sade de, och var oroliga för att den förestående flytten till Trobergshemmet inte blir bra.
Också sådant får man prata om och oroa sig för fast tiderna är dåliga och tiderna blir sämre och allt är ack så jobbigt. Man får kräva att politiken genomsyras av kärlek och omtanke.
Och faktiskt så gör den ofta det, fast det inte är så det låter när politiker pratar.
