DELA
© Nya Åland

I betraktarens ögon finns en komplett skärgårdsidyll

Idyll mot modernitet, filosofiskt lugn mot stress och utbrändhet. Det finns många infallsvinklar på skärgårdslivet.
Bor vi på Åland i ett levande skärgårdsmuseum eller i en modern glesbygd? Bor vi i Mariehamn i en sprittande småstad eller en (elakt uttryckt av en utomstående betraktare) förtätad by byggd i en sumpmark? Har rockfestivaler en plats i våra liv, eller tycker vi att logdans känns mera äkta`?

”Det är inte bra för öbor att bli en del av minneslandskapet med gamla saker och traditioner”. Så säger professorn i etnologi Owe Ronström, som höll ett föredrag nyligen om särdragen med att vara öbo.
Han hade många andra intressanta saker att säga om den särskilda mentalitet som präglar öbor och om de särskilda förväntningar som ställs på öbor av andra människor. En del kommenterade Harriet Tuominen redan i går.
Det Ronström menar med det ovanstående, tror jag, är att det inte är bra för öbor att se sig själv eller bli sedda av andra som delar att ett romantiserat förflutet som med minnets hjälp får ett skimmer av autenticitet och ursprunglighet som det inte hade när det var bara gammal vanlig vardag.

I dagens moderna värld bor man mestadels i städer, man jobbar på kontor och inomhus, man tränar på fritiden, man hanterar datorer och telefoner och är i största allmänhet distanserad från årstiderna och naturen. I gamla filmer och tv-program samlar man på sig ett kollektivt minne av skärgården som är en blandning av Hemsöborna, Saltkråkan, Pippi på rymmen och Barnen i Bullerbyn (tänk att den stackars Astrid Lindgren har så mycket på sitt samvete).
I detta förflutna har saker och ting sin plats. De följer en naturlig ordning. Det är en värld långt borta från automatisering, stordrift, stress och halvfabrikat.

Så idylliskt var det ju inte på riktigt. Så är det framför allt inte i dag på öar som de åländska. På gott och ont är vi delaktiga i den moderna världen med alla dess krav och störningar. Dessutom lägger vi på oss själva och påläggs av andra en spärr mot det moderna, en strävan bakåt mot det påstått mer autentiska.
Det är mycket populärt på Åland att värna om traditioner och kulturarv. Kulturkonservatismen är stark, så stark att den ofta kväver försöken att teckna Åland på andra sätt än som den lilla ön i havet med stark gemenskap och kaxiga människor och särskilda band till naturen.

Det är inte fel att blicka bakåt eller känna sina rötter starkt, men det blir fel om alla förutsätts göra det, och om hela samhället förväntas vara en levande konserv från ett idylliserat förflutet. Särdeles fel blir det om den mentala bilden av Åland domineras av semesterfirarnas och turisternas perspektiv och hela vardagen ska vara en kuliss. Det är som att spela buskis på riktigt när jordbrukarna ska gå omkring och se pittoreska ut och hålla djur som i dag ingen annan funktion har än att se gulliga ut.
Å andra sidan, kanske är också detta en tradition som bara fortsätter i modern tappning. Förr flyttade familjer ut i lillstugan till sommaren för att bereda plats för de fina, betalande sommargästerna som kom för att rekreera sig.

För en utomstående blick är ett samhälle alltid något annat än det är för den som bor där.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax