DELA
© Nya Åland

Hur viktiga är närståendevårdarna?

Nästan var tredje finländare i arbetslivet sköter vid sidan om sitt arbete om en närstående.

Det visar en studie som nyligen gjorts på Helsingfors universitet.
Närståendevårdarna sköter om äldre, sjuka eller personer med utvecklingsstörning. De utgör en väsentlig pusselbit för att den vård som finns i dag ska fungera. Om antalet personer som behöver närståendevårdare skulle belasta offentlig sjukvård och kräva vårdplaster, skulle vårdsituationen i dag se mycket annorlunda ut i fråga om köer och ekonomiska behov.

Icke dess mindre prioriteras inte närståendevårdarna. Blanketterna som ska fyllas i är en djungel av byråkrati, vittnar Monica Björkell-Ruhl om i HBL. Efter en vaknatt på sjukhus finns inte orken för att fylla i blanketter som ger några tiotals euro, säger hon.

Den typiska närståendevårdaren är en kvinna i 50-årsåldern. Om närståendevårdaren sköter om två personer, till exempel sitt handikappade barn och sin dementa förälder, kallas det i branschen för ”sandwich”. Närståendevårdaren är med andra ord skinkan mellan två brödskivor – och det är svårt för skinkan att vandra iväg. Trycket kommer från alla håll.

Förväntas kvinnor fortfarande vara mera vårdande av naturen än män? Är det därför ersättningen för närståendevårdare är låg och svår och uppskattningen outtalad?

Närståendevårdaren är inte vårdare för att rädda samhället och skattebetalarna för en rejäl smäll, utan för att de är just närstående. Det är inte många år sedan personer med utvecklingsstörning placerades på ett hem, ibland långt borta från sin familj. Det ansågs helt enkelt enklare så – för vad skulle de personerna bidra med?

Tack och lov har situationen förändrats och är än mer på väg mot rätt håll.

Vi lever i en allt större utsträckning i ett inkluderande samhälle, inte ett exkluderande. Det innebär bland annat yrkesskolor för elever med specialbehov och utflykter, inte bara besök, för äldre som bor på äldreboenden.

Personer göms inte undan, och att det finns så många närståendevårdare är i grunden en bra sak. Dessvärre hänger inte byråkratin med.

Självklart ska man inte fylla i en blankett för varje tiotal euro, självklart ska det vara klart och tydligt för alla hur systemet fungerar, vilka möjligheterna är och vilken hjälp man har rätt till. Parallellt med det inkluderande samhället lever vi också i ett informationssamhälle, och varför just myndigheternas byråkrati ska vara så otillgänglig förblir ett mysterium.

Björkell-Ruhl har grundat ett företag som hjälper andra närståendevårdare med just byråkratin. Hur nödvändigt det än är, förefaller det märkligt att privata sektorn måste tolka mellan behövande och offentliga myndigheter.

Närståendevårdarna är en av förutsättningarna till att vi har det inkluderande samhälle som vi har. Att placera personer med funktionsnedsättning eller utvecklingsstörda på hem ute i skogen vill ingen idag.

Men för att barnen i fråga ska kunna bo hemma, behövs ett system som fungerar. Det finns det inte i dag.

Frågan är om ett system som bygger på närståendevårdarnas känslor för sina närstående, är stabilt eller sårbart.