Hur vi reser har större betydelse än vart vi reser
När revolutionen i Egypten tog fart blev samtidigt frågan om våra resvanor aktuell. Det uppmärksammades hur bekymmerslöst vi semestrar i länder där folket förtrycks och vägras sina universella mänskliga rättigheter. Debattörer ifrågasatte om vi borde bojkotta diktaturer när det vankas solsemester. Men är det den verkligt viktiga frågan?
Att tillbringa semestern utomlands har, för många nordbor, blivit regel snarare än undantag. Enligt resemagasinet Vagabonds resebarometer reste 6,8 miljoner svenskar på semester utanför Norden under 2009.
Resor till auktoritära länder är ingenting nytt. Många svenskar och finländare solade på Greklands stränder medan militärjuntan styrde landet, eller i Spanien under Francos diktatur. När diskussionen om turismen i Egypten dök upp var det många som invände: vilken påverkan, om någon, har egentligen turister? Hade förtrycket av folket på något vis lindrats om nordborna inte solat på stränderna i Sharm El-Sheik? Troligtvis inte. Kan turismen snarare vara något positivt genom att skapa möten mellan kulturer och fungera som en kanal mot omvärlden? I bästa fall.
Det beror i allra högsta grad på hur resandet ser ut. Tyvärr har vår nordiska turistkultur blivit allt mer inåtvänd och egocentrisk. Den utgår inte i första hand från en lust att utforska, upptäcka eller konfronteras med nya upplevelser, utan från behovet att “komma bort” från vardag och arbete. Så länge klimatet är varmt är valet av resmål underordnat pris och bekvämlighet. När resandet reduceras till att sola på stranden och leva inom hotellets murar blir det inte mycket av de ovan nämnda kulturmötena. Utbytet uteblir.
När folk åker på charter i två veckor vill de – och det kan man ha förståelse för – ägna sig åt sig själva. Efter månader av kallt klimat och stressigt jobb vill man inte tvingas ha dåligt samvete för vad som händer bortom turistkvarteren. Och resebolagen vill inte heller att vi ska bekymra oss – de säljer inga resor på orättvisor och förtryck.
Det är som sagt osäkert vilken inverkan turismen har på auktoritära regimer. I grund och botten blir det då frågan om ett personligt ställningstagande: kan jag resa till det här landet?
Det är glädjande att turism alls diskuteras, men charterresor till diktaturer är långt ifrån turismindustrins mörkaste sida. Många av hotellen och bungalowarna är byggda av gästarbetare från grannländer. I Thailand uppskattar man att det finns upp emot två miljoner papperslösa migranter bara från Burma. De arbetar för usla löner utan något som helst skyddsnät, vilket journalisten Jenny Dielemans uppmärksammat i reportageboken “Välkommen till paradiset”. Arbetarna hon träffar berättar om ständiga trakasserier och arbetsgivare som sticker utan att betala ut någon lön.
Turism kan för många länder vara en väg ut ur fattigdomen. Inkomsterna sprider sig till andra sektorer och kan i bästa fall få hjulen att rulla snabbare. Fast med vår inåtvända resekultur stannar allt färre euro i landet vi turistar i. Av alla pengar folk spenderar på semestern i Thailand stannar i snitt bara 30 procent kvar i landet. Resten går till resebolagen och andra utländska aktörer.
Allra minst nytta för resmålets ekonomi gör all inclusive-resandet. Sedan 80-talet har paketresor – där allt ingår, man betalar på förhand och köper sina tjänster av resebolaget – blivit allt vanligare. Kontakten med lokalsamhället blir mindre och mindre. Turistorterna tar formen av borgar.
Resande är i grunden något väldigt mänskligt och nödvändigt. Nya upplevelser och möten med andra kulturer berikar i bästa fall våra egna och andras liv. Att leva i en globaliserad värld, där resande är så pass billigt, är inget annat än ett privilegium. Men som priviligerade resenärer är det viktigt att inte lämna samvetet hemma. När vi har möjligheten att ta för oss av hela jordklotet är det minsta man kan begära att vi bemödar oss att tänka efter.
Frågan vi bör ställa är inte vart, utan hur, vi reser.
