DELA
© Nya Åland

Hur tänker finansutskottet?

Varför bygger inte marthadistriktet bostäder åt marthorna, golfklubben åt golfarna och de hörselskadades förening åt de döva? Det är bara att sätta igång.
Man är litet frestad att säga hoppsan.
Om det som Saana Sinisalo berättar från sitt besök i finansutskottet stämmer så blir man bestört. Hur kan vuxna, sansade människor tänka sig att en liten ideell förening som Ålands invalider, som i första hand sysslar med social samvaro i form av små resor, julfester och så vidare, hur kan man tro att en sådan förening skulle klara av att börja bygga hus åt sina medlemmar?
Och inte bara det. Man skall också anställa personal som tar hand om servicen!
För vilka pengar? Och är det tänkt att den som håller i trådarna skall göra det på ideell bas eller skall den personen också avlönas för pengar som bara ramlar ner från himlen?
Vad skulle vitsen vara? Vem skulle vinna på det?
Dessutom är ghettotänkandet föråldrat. Visst kan man bygga hus, som är särskilt anpassade till människor med olika funktionshinder. Men det moderna tänkandet är att alla hus byggs så att de passar alla. Det är det klart mest ekonomiska på litet längre sikt. Då kan Stina Andersson ta hissen upp till bostaden på andra våningen när hon har drabbats av slag och inte kan gå i trappor. Och Kalle Pettersson kommer in i badrummet med rullstolen när han efter en olycka måste lappas ihop och inte kan gå på ett par månader. Betydligt billigare för samhället än att ordna plats på institution.

Kanske har finansutskottet kommit in på fel spår för att Roger Erikssons (lib) motion går ut på att landskapet skall ordna serviceboende, något som enligt lagen skall skötas av kommunerna. Eriksson tänker då främst på unga funktionshindrade, som annars placeras på Gullåsen eller något äldreboende.
Om finansutskottet inte vill godkänna motionen men ändå visa sin goda vilja så kan man trycka på så landskapsregeringen ser till att kommunerna tar sitt ansvar. Att placera en ung person på ett äldreboende för att där finns servicepersonal är inte att ta sitt ansvar. Men inte kan man lasta över ett kommunalt ansvar på en liten förening.

Det sorgliga i sammanhanget är att det i samhället fortsättningsvis finns något slags förmyndarmentalitet när det handlar om funktionshindrade. Och nu anklagar jag definitivt inte finansutskottet. Det handlar om någonting nedärvt, som alltför många av oss fortfarande går omkring med. En inställning att personer som inte kan gå eller inte kan tala tydligt inte heller kan tänka klart. Och då hjälper man till att tänka för dem och gör det på ett sätt som inte skall kosta för mycket för oss som betalar.
Funktionshindrade är inte sjuka. De har ett funktionshinder som gör att de behöver litet hjälp för att göra samma saker som icke-funktionshindrade klarar av. De skall med andra ord inte sitta på institution lika litet som fullmäktiges ordförande i Hammarland eller kommunstyrelsens ordförande i Sund eller vilken annan kommun som helst. De skall bo hemma. Och de skall få hjälp i den utsträckning det behövs.
Sätt press på kommunerna. Dra in landskapsandelarna för dem som inte sköter sig. Det kommer att ge effekt.

Vi vet vad kommunerna säger. Vi har inte råd, säger de. Lagen säger att barnen skall tas om hand. Att de äldre skall tas om hand. Att missbrukare skall tas om hand. Att funktionshindrade skall tas om hand. Det blir för mycket, säger kommunerna.
Men så kan det inte vara. Samhället har bestämt att samhället skall ta hand om sina invånare. Då måste det finnas pengar.
Sedan kan man naturligtvis diskutera var gränsen för ”ta om hand” går. Lagen säger hur många kvadratmeter dagisyta det skall finnas per barn. Den säger inget om hur en funktionshindrad skall bo. Lagen ger småbarnsföräldrar rätt att bestämma om de behöver dagisplats eller inte. En funktionshindrad har inte rätt att själv bestämma om hon behöver en personlig hjälpare. Och utan hjälpare kanske det inte går att bo hemma.
Så vad gör vi? Kliver över där ribban är lägst. Är det inte dags att sluta med det nu?

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax