DELA
© Nya Åland

Hur ska vårt samhälle se ut är den viktigaste frågan

Att prata pengar är viktigt, men viktigare ändå är att diskutera vad ett samhälle ska vara och vad det betyder för sina medborgare.
Man kan av rapporteringen i våra medier, även i Nya Åland, av debatten i stort och vissa debattörer i synnerhet få uppfattningen att Åland befinner sig i en allvarlig ekonomisk kris, att kommunerna är mer eller mindre dödsdömda och att Kostnadsmassan är som en stor, död klump lera som bara kväver samhället och gör det sjukt.

Så är det förstås inte. Åland har det bra.
Vi har fortfarande rekordlåg arbetslöshet, även om den stiger lite hela tiden.
Kommunerna på Åland har fortfarande det lägsta skattöret i landet.
De åländska kommunerna slipper helt kostnaderna för hälso- och sjukvården, eftersom landskapet tagit över den biten.
Landskapsandelssystemet innebär en stor inkomst för kommunerna, större för de fattiga än för de rika, vilket alltså betyder att Mariehamn direkt missgynnas av det nuvarande systemet, i förhållande till övriga kommuner. Även det är en rimlig fördelningspolitik, med tanke på devisen att hela Åland ska leva.

Kostnadsmassan, den är inte bara en kostnad. Den är människor i jobb som betalar skatt. Den är vård, skola och omsorg, gräs som blir klippt, snö som blir röjd, bibliotek som är öppna, hamnar som är öppna (och ger betydande intäkter). Det är livskvaliteten i vårt samhälle som kostar, och om vi ska försämra den så känner vi naturligtvis av det, allihopa.
Det betyder inte att saker inte kan göras bättre och effektivare och på nya sätt.

När man nu ska diskutera budgetar i kommuner och landskap, då gäller det att hålla detta i minnet. Kostnadsmassan är Åland. Det är vår identitet, vårt arv efter tidigare generationers slöseri och sparande. Det är en massa saker att vara stolt över, från den gamla Övernäs skola, där lågstadiet nu huserar, som är en av de finaste i staden trots att den är både gammal och väl använd, till den nya psykiatriska avdelningen vid ÅHS, som äntligen bröt isolationen och dårhusstämpeln från det gamla Grelsby sjukhus.

Vi, vårt samhälle, är de som tar hand om sina gamla i rena lakan och med värdighet. Det är vi som har lekplatser åt barnen, och som låter människor med utvecklingshämningar leva vuxna liv på sina egna villkor. Vi har alla våra barn i samma skolor, rika som fattiga, och vi har bra skolor.
Ingen lämnas att dö ensam i vårt samhälle.

Det är glansbilden förstås, under vilken mycket döljer sig som inte är så bra och som rentav är litet misslyckat, för att vi människor aldrig är så bra som våra höga mål. Men det är vår identitet, vår bild av oss själva som goda människor i ett gott samhälle.
Detta är en viktig fråga, som inte får döljas av politikens eller kvartalsekonomins kortsiktighet. Inte heller får man förbise det faktum att vi, både som samhälle och individer, behöver våra bördor. Vi behöver ha och ta ansvar för varandra, om vi ska ha det samhälle vi vill ha och vara de människor vi vill vara.

Politiken och pengarna är medlet, inte målen, och grundfrågan förbli: Ett hurdant samhälle vill vi leva i? Inte: hur mycket kan vi spara?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax