DELA
© Nya Åland

Hur ska barnskyddet bli bättre på barnskydd?

När man läser rättegångshandlingarna i målet med flickan som under flera år vanvårdades av sin mamma, blir man mörkrädd.
Var det faktiskt möjligt på Åland, att så många myndigheter och så många människor kände till att ett mentalt handikappat barn for illa och nästan svalt ihjäl, och ingen satte stopp för det? Var det möjligt att pappan i åratal påtalat problemet och ignorerats? Varför var det så?

I onsdagens Nya Åland (den 8 april) tar flickans pappa Markus Schubert bladet från munnen. Dottern har nu ett stabilt och någorlunda självständigt liv i Tyskland, men hans kritik mot det åländska samhället är svidande.

Vanvården av flickan pågick mellan åren 2004 till 2010.

Under den tiden hade Markus Schubert kontakt med fyra socialsekreterare, med barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen, med barnavdelningen på ÅHS och med skolan. Inte förrän flickan nästan dog kom en förändring till stånd.

Det i Finland uppmärksammade fallet med 8-åriga Eerika, som misshandlades till döds av sin pappa och styvmor, visar på samma mönster, men med ännu värre konsekvenser. Fallet vittnar om myndigheter, socialarbetare, dagvård och skola som misslyckas med att dra streck mellan punkterna, underlåter att engagera sig, misslyckas med att på ett samordnat sätt hantera frågor.

Det är vad Kommunernas socialtjänst handlar om. I remissvaren till KST-förslaget går den ena kommundirektören efter den andra ut och pratar om pengarna och makten och konspirationsteorier som göder en urgammal knutpatriotism. Ingen pratar om servicen. Ingen pratar om hur man ska kunna utveckla bättre arbetsformer för det som idag inte sköts bra. Ingen pratar om att det kanske möjligen inte spelar någon roll om ett det finns ett socialkontor i varje kommun, bara jobbet görs på ett bra sätt för klienten.

Markus Schubert säger om de socialarbetare han hade kontakt med: ”De var vänliga och hjälpsamma men faktiskt inte särskilt effektiva”.

När han inte drev på, stannade allt upp. När han bad de skolor flickan gick i om hjälp, möttes han av tystnad.

Alla förstår att detta inte är bra. Alla förstår att de som jobbar inom socialt arbete, barnskydd och specialomsorg valt sina yrken för att de vill göra skillnad, vill göra rätt och vill förhindra just denna typ av misär.

Och alla vet att ett utökat samarbete, gärna över gränserna för varje enskild myndighets revir, är nödvändigt.

Det ska ju inte inträffa, detta. En liten flicka ska inte på dagens Åland vanvårdas av en sjuk mamma så till den milda grad att hon nästan får sätta livet till. Alldeles särskilt inte när flera personer med möjlighet att stoppa det var medvetna om vad som pågick.

Om man inte vill gå in för en samordnad socialtjänst, vad är då svaret? Det som hände, det hände faktiskt. Varför blev det så? Hur kan man undvika en upprepning? Hur kan man veta att liknande situationer inte pågår, i dag, på Åland, för att man inte förmår ta itu med det?

Hur ska vi bli bättre på att förhindra det?

Är inte det den viktiga frågan?