DELA
© Nya Åland

Hur mycket ska en hållbar valkampanj kosta?

Hur mycket pengar ska partierna satsa på att synas? Är det vettigt att ta lån för att få möjligheten att bestämma över landskapets pengar?
Det var säkert många som hickade till när Nya Åland berättade att Moderaterna, Socialdemokraterna , Centern och Obunden samling lånade sammanlagt 175 000 euro för att finansiera sina valkampanjer. Liberalerna, Ålands framtid och valmansföreningen Åländsk demokrati tog inga lån.

Partierna, men även de invalda kandidaterna, ska redovisa hur mycket de satsat på sin reklamkampanj. Kandidaternas insatser varierar mycket, från över 8 000 euro till noll euro, men många syns väldigt mycket i partiets valkampanjer ändå. Så de kandidater som säger sig ha satsat noll euro av egna medel får del av partiets valkassa. Det är inte så att Tage Silander (MSÅ) och Fredrik Fredlund (Ob) varit osynliga i valkampanjen i media.

Redovisningen väcker också många frågor. Varför får vissa kandidater stöd från partiet, medan andra inte får? Hos Moderaterna får lagtingsledamoten Annette Holmberg-Jansson 1 900 euro (med sammanlagd valbudget för egen kampanj på 3 534 euro) i bidrag från partiet, medan andra kandidater inte fått något alls. Enligt redovisningen.

Tre kandidater, lagtingsledamöterna Brage Eklund (ÅF) och Roger Nordlund (C) samt kansliminister Nina Fellman (S), har inte lämnat in redovisningen än. En månad efter deadline.

Hur vettigt är det att ta stora lån för en valkampanj? Partiernas inkomster består av bidrag i form av partistöd och statsstöd eller donationer från generösa partimedlemmar. Under fyra år ska lånen betalas bort, men sedan är det dags att starta upp valkampanjen igen. Om kassan då är tom igen måste man ta lån.

Moderaternas lånade 75 000 euro räckte till hälften av de totala kostnaderna. Socialdemokraternas hela kampanj betalades med lånade pengar, 60 000 euro. Det visar hur viktigt det är att kunna satsa på valreklam. Men valmansföreningen Åländsk demokrati med sin budget på 85 euro lyckades ändå ta sig in i lagtinget, visserligen fick de bara en plats, men här räckte det med ett tydligt budskap.

Om man vill kan man tolka det som att ju mindre budskap man har desto större cirkus behöver man göra av det för att väljarna ska fastna för en. En god produkt talar för sig själv, en sämre kräver stenhård marknadsföring.

Liberalerna satsade nästan 118 000 euro på valet, allt redovisat under intäkter från offentligt stöd. Det är mycket pengar. Lika mycket som en ny släckningsbil. Liberalernas satsning gav resultat, de blev lagtingets största parti, men med väldigt liten marginal, drygt 200 röster. Som medborgare kan man tycka att pengarna som partierna lade på valet kunde ha använts till något mer bestående.

För kommersiell media är valkampanjerna manna från himlen och under ett valår blir det alltid plus i kassan. Men när valet är över och pappersinsamlingen flödar över av broschyrer, tidningar, pamfletter och ”personliga” små meddelanden från kandidaterna sitter partierna där med sina lån att betala tillbaka. Oberoende hur det gick i valet.

När en av de viktigaste frågorna i valet var att få ekonomin i balans kan man bli förvånad över alla pengar, lånade eller sparade, som läggs på valkampanjen. Och hur haltande redovisningen av dem är.