DELA
© Nya Åland

Hur mycket är demokratin värd?

Hur står det till med demokratin? Enligt World Values Survey, en av världens största undersökningar om människors värderingar och attityder, kan var fjärde ung svenska tänka sig att sälja sin röst för en mindre summa pengar. Är vi som tror på folkstyre på väg att förlora?
I Dagens Nyheter i fredags presenterade docent Staffan I Lindberg WVS-studien som säger att så många som 21 procent av svenskarna i åldersgruppen 18-29 år kan tänka sig att byta parti för en mindre summa pengar. 26 procent tycker att det vore ganska, eller mycket, bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte behövde bry sig om folkviljan i val.

Det är alarmerande siffror, om än inga som vi behöver vara speciellt överraskade över. Precis som Lindberg skriver är detta en generation som är uppväxt efter det kalla kriget, efter murens och kommunismens fall. Kanske ligger förklaringen där, i avsaknaden av hållfast historisk förankring. Kanske ligger den också i att framgångarna för de partier som rör sig i det brun-svarta gränslandet som vi ser runt om i Europa. Det har blivit okej att ifråga sätta grundläggande demokratiska rättigheter så som religionsfriheten.
Liknande tankar som, får man förmoda, finns i dessa unga människors huvuden fanns också i Europa efter första världskriget. Då var demokratin i många länder ny, och man såg tillbaka på tiden med despoter som stabil. När sedan Tyskland ställdes under stränga lagar av segermakterna var det många som såg demokratin som syndabock, och letade efter en enande kraft. Vem som försåg Tyskland med den vet vi.

I dag ser många på ”det kinesiska undret” och funderar över om inte en stark stat som kan stå emot valutaspekulanter och andra yttre hot är något att se upp till. Det går ju onekligen bra där borta i österlandet, men baksidan känner vi också till.
Hur har det blivit så här, bara några decennier efter att den värsta diktator världen skådat tog sitt liv i en illaluktande bunker i Berlin? Varför tycker så många att deras rätt att påverka blivit så lite värd att de är beredda att ge upp tanken på ”en person – en röst”, själva fundamentet i vårt samhälle, för en mindre summa pengar?
Det finns förstås en rad orsaker. Lindberg anför att allt fler inhämtar sina nyheter och omvärldsanalyser från sociala medier som facebook och twitter. Han tror också att demokratiundervisningen i skolan blivit mekanisk och historielös. Kan säkert så vara. Hur många av oss lyssnade noggrannt i bänken när läraren malde på om demokratins födelse, ideologiernas grunder och grundare och hur statsskicket i olika länder skiljer sig från varandra?
Å andra sidan: hur många av oss lyssnar när demokratins verkliga förkämpar, de som ställer upp i val för att föra vår talan, berättar om sina visioner? Visst, då också då kommer en stjärna som världen lyssnar på (läs: Obama), men undersökningar visar att väldigt många väljer det alternativ de tror kommer att vinna. Alla vill ju rösta på en vinnare. I stället för att ta ett beslut baserat på ideologisk övertygelse väljer vi i stor utsträckning våra företrädare för deras person. Det kan fungera ett tag, men i grunden måste politiken bäras av idéer och visioner om hur samhället ska formas – inte av personkult.

Politiken, och dess idégrund, måste bli mer lättillgänglig – utan att tappa sin seriositet. Det är en ekvation inte utan problem, men den eller de som löser den kommer att vinna många röster.
Vi i traditionell media har också vårt ansvar. Vår stora uppgift är att hitta tillbaka till, och ta, det samhällsansvar som åligger oss. Att förklara, att granska och därigenom att informera om medborgarnas rättigheter och hoten mot dem. Det är vår stora utmaning.
Alla vi som tror på folkstyre, en person – en röst och att alla kan förändra måste ta sitt ansvar. Vi vet vad som kan hända om de breda folklagren tappar tilltron till demokratin. Och dit vill vi aldrig igen.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax