DELA
© Nya Åland

Hur möter man ett besinningslöst våld?

Situationen i Syrien och Irak blir allt värre. Striderna och hatet som växer mellan de olika politiska fraktionerna, mellan etniska och religiösa grupper och om kontroll över skiftande territorier måste ses som ett totalt sammanbrott för all politisk kontroll på central nivå, för alla de vardagliga funktioner som upprätthåller det vi kallar civilisation.
Vi bevittnar, stumma och hjälplösa ett allas krig mot alla, där det som vanligt är kvinnorna och barn som befinner sig längst ner i hierarkierna som får lida mest.

När man läser rapporterna om yezidiernas lidande på Sinjar-berget, om hela byar som utplånats för att att man vägrat konvertera, om kvinnor som kidnappas för att giftas bort med krigare från andra regioner, vaknar minnen från tidigare, inte så avlägsna humanitära katastrofer.
Srebrenica. Rwanda. Japanska fångläger. Gulag.

Både i ett totalt sammanbrott av civilisationen och i byråkratiskt pedantisk form är människan förmögen till outhärdliga grymheter mot andra människor. Fienden blir, genom en process som individer tillåter sig, dehumaniserade, avklädda sin mänsklighet, lovligt villebråd, något som står lägre än man själv gör.
Den mekanismen är oss inte obekant.

Den springer förstås ur desperation och maktlöshet, men också ur hämndlystnad, sårad stolthet och revanschlystnad. Den äter misär och spyr ut nationalism och självförhärligande. Den glufsar historiska oförrätter, där inget är för avlägset och överspelat för att användas som legitimation för en ny cykel av våld och revansch.
Oftare än kunskaper om historia används för att förstå samtiden och undvika fallgropar, används den som brasved för nya förödande krig, som rättfärdigande för nya övergrepp.

Samtidigt som man gråter över yezidiernas öde och över det kaos som sunnimuslimska Islamiska staten (IS) vräker över trosfränder och icke-muslimer med samma brinnande hand, kan man begråta den shia-muslimskt dominerade regeringens vanstyre och övergrepp mot sunni-muslimerna. Man kan gråta över de invaderande amerikanernas oförmåga att se skillnad mellan ett ”trashuvud” och ett annat, eller över hur begäret efter olja styrt över världen så att de där hjälplösa människorna på Sinjar-berget, som aldrig gjort någon annan förnär, kanske fick sitta där för att internationella intressen gjort att en så kallat stabil diktatur fick sitta kvar och skapa nya martyrer.

Var finns hoppet? Vad ska vi göra?
Vem ska resa ur sin sorg och förtvivlan och säga; jag förlåter dig, min fiende, för du förstår inte vad du gjort.
Det fantastiska, det underbara, det är att det finns sådana människor. De är inte många, för det är ju så svårt. Deras betydelse kan inte överskattas.

Om något, så måste vi acceptera att denna kapacitet för oresonlig grymhet och ondska finns i oss alla. Vem skulle du mörda först? Vem skulle du misstro? Vems kläder är konstiga och åsikter misstänkta?
Gå fram till den människan idag, om du inte vill vara mördaren i morgon.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax