DELA
© Nya Åland

Hur många stolar ska rumporna sitta på?

Kommuner, lagting, bolag, förbund. Det finns många åländska stolar att sitta på. Hur många är lämpligt?
Inte alls sällan kommer mer eller mindre subtila kommentarer om hur många stolar våra folkvalda sitter på. Många är de i ledande ställning som sitter både på den kommunala stolen och landskapsstolen. Lägg därtill stolar i förbundsstyrelser och offentligt ägda bolag som också har stolar att fylla med viktiga bakar.
Det är förståeligt att många ifrågasätter det myckna sittandet och var lojaliteten egentligen ligger.

Frågan aktualiserades på nytt härom veckan då näringsminister Fredrik Karlström skrev ett brev till politiker och tjänstemän i Jomala kommun, där han röt till om hur kommunen behandlat frågan kring Maxingebygget och byggloven. Näringsministern må ha rätt i sak, men det väcker också frågor om i vilken roll han skickade brevet. Karlström sitter i Jomalas kommunfullmäktige vid sidan av sitt uppdrag i regeringsborgen.
Om en minister lägger sig i ett bråk mellan en lokal entreprenör och en kommun är det inte bra. Ministerstyre ska vi inte ha. Å andra sidan, om fullmäktigeledamot Karlström uttrycker sin åsikt är det finemang, en engagerad kommunpolitiker ger sin syn på ett synnerligen viktigt ärende för Jomala kommun.

Det finns många fler exempel. I den evighetslånga debatten kring skärgårdstrafiken har beskyllningar kastats mot både infrastrukturminister Veronica Thörnroos (suppleant i Brändö kommunfullmäktige) och liberalernas Mats Perämaa (kommunfullmäktiges ordförande i Kumlinge) för att ”tänka hemåt”. Nu tror jag inte att det är på det sättet, men underlaget för misstanken (eller i alla fall underlag för misstänkliggörande) finns där.
Samma sak skulle kunna sägas om styrelsemedlemmar. Barbro Sundback är veteran i lagtinget, likaså i stadsfullmäktige. Hon är också ordförande för ÅHS. Den som är lagd åt det hållet skulle kunna misstänkliggöra Sundback genom att hävda att hon verkar för att mariehamnarna ska få bättre vård än andra. På nytt: jag tror inte att det är så, men grunden för misstänkliggörande finns.

Detta är inte ett bra system. Det är som upplagt för skyttegravskrig där än den ena än den andra anklagelsen flyger. Sitter man i lagtinget ska man verka för hela Åland, inte för sin hemkommun. Sitter man i kommunen är det den som gäller. Det vore rimligt att partierna gemensamt försöker hitta begränsningar i hur många stolar deras kandidater ska sitta på. Om inte det går bör regelverket ses över.
Det vanligaste argumentet mot detta är då att väljarna finns i hemkommunen och därför ska politikern i fråga företräda dem. Sant är att många väljare finns i hemkommunen, men inte alla. I de fyra exempel jag nämnt finns (bland de röster som avlades på valdagen och således kan härledas till kommun) fick Karlström 269 röster, varav 88 kom från Jomala. Thörnroos fick 120, varav 27 från Brändö. Perämaa fick 158, varav 104 från Kumlinge. Sundback fick 49, varav 25 från Mariehamn. Alla fick således många röster från andra kommuner än den ”egna”.
Skulle det vara så att kommunerna ska ha representation i lagtinget borde i stället mandaten fördelas mellan kommunerna. I dag saknar fem kommuner representanter i lagtinget, Geta, Hammarland, Kökar, Lumparland och Sottunga.

För att minska risken för fult spel och ogrundade misstankar bör systemet ses över.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax