DELA
© Nya Åland

Hur få slut på livsfarliga vansinnesfärder på vägarna?

Nya Åland berättade igår om en ung man, som i ungdomligt oförstånd (?) satte sitt eget och andras liv på spel med en vansinneskörning runt halva Åland.

Oftast avfärdas historier som den här med en notis. Polisen skickar ut ett fax om att någon har fått körförbud på grund av fortkörning. Och så tänker vi inte så mycket mer på det. Den här gången fick vi följa med på resan. Vi fick läsa om hastigheter på nära 200 kilometer i timmen ibland, omkörningar som kunde ha kostat flera människor livet. Och den enda förklaring vi fick till att färden inleddes så våldsamt är att det var bråttom, bilen skulle lämnas tillbaka före ett visst klockslag.

Färden var så uppseendeväckande att polisen kontaktades med en gång. Kör man genom en rondell i fel riktning så får man räkna med det.

Men sedan då?

Polisen tog upp jakten och färden fortsatte än våldsammare. Flickvännens vädjan att det är bättre att ta tio dagars körförbud än att göra något värre klingade för döva öron. Föraren skulle köra ifrån polisen. Punkt.

Med facit i hand finns det mycket man kunde ha synpunkter på.

Om någon av alla de vansinniga omkörningar vi fick läsa om hade slutat i en tragedi, hur hade debatten utvecklats? Hade all skuld lagts på 21-åringen, som naturligtvis är brottslingen i dramat. Eller hade vi fått en debatt om huruvida polisen i alla lägen skall jaga misstänkta bilister så fort det bara går?

Har polisen en policy när det gäller biljakter?

I det här fallet var bilen bekant. Den var belagd med körförbud, vilket var en bidragande orsak till att man tog upp jakten.

Polisen skall självfallet inte låta skurkarna komma undan, så är det inte tänkt. Men när man inser att föraren inte tänker stanna, när man ser att vansinnet tvärtom accelereras, skulle det inte då vara läge att lägga ner jakten och istället kontakta bilens ägare och den vägen få fram vem som körde. Det är nämligen osannolikt att ägaren hade tagit på sig fängelsedom, körförbud och böter för att skydda en kompis.

Vi kan inte veta säkert hur färden hade gestaltat sig om polisen hade lagt av ungefär vid Gottby. Med tanke på inledningen var prognosen inte så god. Men man kanske ändå vågar anta att ynglingen hade tagit det litet lugnare om han inte hade sett blåljus i backspegeln.

Det kunde också haft motsatt verkan. Om polisen hade lagt av kanske ynglingen hade misstänkt att någon låg i bakhåll längre fram och på så sätt förmåtts göra än mer vansinniga saker.

Det är för sent att veta det nu. Men det kunde vara värt en diskussion.

Det andra man börjar fundera på är attityden.

Det har någon gång påståtts att de som gör dumdristiga saker ofta saknar förmåga att se konsekvenserna. De förstår inte att de åker fast om de stjäl eller blir av med körkortet om de kör för fort. Saknas den förmågan så kan inte heller graden av självbevarelsedrift vara speciellt hög. Är man inte rädd för egen del så är man det inte heller för andras.

Hur mycket tid lägger bilskolorna på detta i sin undervisning?

Alla behöver det kanske inte, en del tycker säkert att det bara blir onödigt dyrt. Men om det kan rädda ett liv eller två så lär det vara värt det?

En tredje sak. Om någon förmås göra fullständigt vansinniga manövrar i trafiken för att inte bli av med körkortet, om man är redo att offra sitt eget och andras liv för detta, då är det väl där stöten skall sättas in.

Tag körkortet inte bara på tio dagar utan på en månad eller två. Gör straffet kännbart.

I det här fallet blev ynglingen av med kortet i 1 år och åtta månader. Det är en tid som borde kännas för vem som helst, men så var ju omständigheterna också speciella.

Men vi vanliga bilister kan också ibland få för oss att reglerna inte gäller om vägen är tom och rak och ingen råkar se. Och tio dagar går rätt snabbt.

harriet.tuominen@nyan.ax