DELA
© Nya Åland

Hovrättsdom är inte ett fritt tyckande

Det blev dyr sand som grävdes upp i Långbergsöda hösten 2010.
Hovrätten dömde far och son till fem månader, respektive ett år och två månader villkorligt fängelse samt ett solidariskt skadestånd på 27 000 euro, med brottsrubriceringen grov skadegörelse.
En viktig ingrediens i domen är att både hovrätt och tingsrätt gör bedömningen att det inte finns något rimligt tvivel om att sonen känt till den fasta fornlämningen och att handlingen därmed var uppsåtlig.

Där är vi alltså. Det handlar inte längre, vilket faktiskt bör övervägas av alla som haft och har åsikter om konflikten mellan bevarande och exploaterande, om eventuella misstag eller övertramp. Det handlar om att de dömda med berått mod, fullt medvetna om sina handlingar begått vad hovrätten beskriver som ett allvarligt brott, med en nonchalans som motiverar ett strängt straff.
Detta är inte ett tyckande i en fråga som är under diskussion, utan en dom i hovrätten, som dömer utgående från den lagstiftning och bevisföring som finns.

Häri ligger en djup tragik.
Under hela den segdragna och infekterade konflikten kring boplatserna i Långbergsöda har det funnits en tro att man sist och slutligen nog får göra som man vill på sin egen mark, och att det bara är museibyrån eller tjänstemännen eller politikerna som jävlas och sätter krokben för fria människors handlande. Det är fel.
Det finns en lag, och den gäller även för den som med fadersmjölken fått höra andra sanningar.

Det man kunde hoppas är att hovrättens dom nu kunde leda till någon form av eftertanke eller självrannsakan hos de dömda och deras anhängare, en reflektion över den egna rollen i konflikten, hur man ska förhålla sig i framtiden till de restriktioner det betyder att man bor mitt i Ålands äldsta historia.
I detta konstaterande finns ingen skadeglädje. Det är bedrövligt att en ung människas straffregister ska belastas med en så pass allvarlig prick, och det är (åtminstone för de flesta) en ansenlig summa pengar de dömda ska ut med för den där sanden till fårhuset.
Ingen har vunnit.

För framtiden finns saker att överväga. En viktig fråga för museibyrån och landskapsförvaltningen vore att ta fram ett grundligt, enkelt och tydligt material som förklarar hur fornminnesskyddet ser ut, vad det innebär för enskilda markägare och för allmänhet, vilka restriktioner som finns när det gäller byggande, vem man ska vända sig till om man har frågor och förstås vilka konsekvenserna blir om man inte respekterar de lagar som finns.

Alla vet inte det – och kanske är det som med sexualkunskap, att man gärna vill låtsas att man vet precis allt innan man ens fått sin första kyss. Särskilt om det är en fråga som det skrävlas mycket om på byn.

Kanske kan domslutet i denna eländiga historia innebära slutet på fejden, och början på en sakligare, lugnare och mer eftertänksam ton i kontakterna mellan museibyrån och de markägare som berörts av den långa konflikten.
Eller är det att hoppas på för mycket? Hoppas inte.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax