DELA
© Nya Åland

Hoten är ett brott mot demokratin

Samhällsdebatten hårdnar, politiker och andra makthavare hotas. Dörrar låses och avstånd utökas.
Verkligheten år 2013. Är det så här vi ska ha det?
Nya Ålands granskning av hotet mot demokratin fortsätter i dag. En hel del av er rycker måhända på axlarna åt beskrivningar från politiker, tjänstemän och polis.
Det borde ni inte göra. Att människor som kliver fram och åtar sig uppdrag som i grunden handlar om vår demokrati känner sig illa till mods på grund av det bemötande de får är ett gigantiskt problem. Och det verkar bara bli större.
I takt med att vår värld digitaliserats har också möjligheten för de ljusskygga vuxit att framför sina onda åsikter. Det finns människor som väljer att ta på sig sanningssägarnas roll och därmed upphör också lagen, i deras ögon, att gälla för dem. De anser sig ha rätt att sätta skräck i, eller förnedra, andra.
Det är ett – ursäkta språkbruket – jävla sätt. Och det är fegt, obegripligt fegt.

Den absoluta majoriteten av hot omsätts inte i praktisk handling, men fyller ändå sitt onda syfte just i att de sprider rädsla hos den de riktar sig mot, och mot dennes omgivning.
Men hoten och de förnedrande meddelandena för också med sig andra negativa aspekter för samhällsutvecklingen. Det som kanske kommer allra först är att avståndet mellan politiker och väljare förlängs. Med utökade säkerhetsåtgärder begränsas åtkomsten till de folkvalda. I de flesta länder har de högsta beslutsfattarna alltid livvakter med sig. Här på Åland ser vi det i ombyggnaden av Självstyrelsegården och de låsta korridorerna som blev resultatet av den.

I ett annat perspektiv hotas demokratin i så måtto att färre väljer att ställa upp för val till offentliga poster. Att ge upp en trygg tillvaro med anställning och position för att i stället tjäna den offentliga makten brukade vara en nobel sak att göra. Men när man dessutom riskerar att bli en spottkopp eller i värsta fall få hot om våld riktat mot sig fjärmar sig många från att ta det steget, nobelt eller inte.
Om färre väljer att söka sig till politiken tunnas idén om folkstyre ut. Den offentliga maktens grund är att den ska spegla det folk som valt den. Färre kandidater ger ett tunnare urval för väljarna.
Det handlar också om framtida generationer. Om hot och förnedring blir normaltillstånd, hur kommer då våra barn att bli? Risken är spiralen fortsätter.

vad ska göras? Mycket, dessvärre.
Vi måste säga ifrån. De ministrar och andra makthavare som blir hotade ska polisanmäla hoten. Direkt och varje gång. Ut med det i ljuset, visa verkligheten.
Sedan är det en polisiär uppgift att utreda. Också där måste resurser sättas in. Visst, det är svårbevisat, men om inte ordningsmakten tar hot mot demokratin på allvar, när ska brott alls tas på allvar?

Det viktigaste av allt är att vi får tillbaka tron på det vi brukar kalla samhällsmoral. Förhoppningsvis är hot och utfall av den typ som funnits och finns på sociala medier och skickas till redaktioner inget som förekommer hemma vid frukostbord och tv-soffor. Så varför är det plötsligt helt okej att slänga ur sig hot mot en politiker? Är det bara för att det är anonymt, ingen får ju veta vem som skickat hoten?
Vi måste också lära oss att skilja på sak och person. En minister är tillsatt att sköta ett ämbete. Det är i den skruden beslut tas. När arbetsdagen är slut finns en privatperson där bakom. Det är viktigt att komma ihåg, också för oss som inte skickar hotbrev.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax