DELA
© Nya Åland

Hopplös ensamhet måste förebyggas

Om man vaknar 05.10, ensam i sin säng, och inte kan somna om.
Då går man upp, med sina knotiga leder och sin onda rygg. Man knäpper på kaffebryggaren, och önskar att man inte laddat den redan kvällen före, så att det skulle ta lite tid. 5.30 är kaffet urdrucket. Tidningen har visserligen kommit, men det är långt ner till postlådan, och bäst att vänta tills det blir ljust, ifall det är isigt. Man lyssnar till morgonnyheterna. Man funderar på att borsta tänderna. Man hör klockan i vardagsrummet. Till kvällen är det så långt. Inte heller denna dag väntas besök.

I tisdagens Nya Åland (3.3 2015) kan man läsa om doktoranden Erika Bomans forskningsprojekt om ”Inre styrka och sårbarhet”.

Erika Boman undersöker hur gamla kvinnor finner styrka, hur de hanterar åldrande och nedstämdhet och vilka faktorer som är viktiga för att bli både gammal och lycklig.

Studien bekräftar saker vi redan vet, men sätter ord och struktur på kunskapen.

På den goda sidan finns sammanhang, vänskap och kreativitet i åldrandets begränsningar. På den onda sidan finns ensamheten och allt som kommer av den – isolering, livsleda, sämre fysisk pch fysisk hälsa.

För ett gott åldrande behövs ett friskt liv, vänner och relationer som man odlat tidigare i livet, för när man blir gammal blir det svårare att hitta dem, och att orka knyta an till människor man inte delar en historia med.

Eller så måste man orka ta sig in i nya sammanhang som både känns meningsfulla och roliga, utan att ställa för höga krav på deltagandet.

När Erika Boman listar friskfaktorerna, är det slående hur viktiga nätverken i livet är, och hur mycket bättre rustade kvinnor är för att möta åldrandet än män. Vi vet från tidigare forskning att även om många äldre kvinnor blir ensamma, är det ännu fler män som i slutet av livet finner att de saknar vänner. De har haft arbetskamrater, de har haft en familj, men kanske jobbat största delen av tiden.

När de vardagliga människokontakterna tar slut finns inget kvar, och plötsligt ingen som bryr sig om eller är intresserad av vad man säger eller hur man får dagarna att gå.

I vårt samhälle är vi väldigt bra på att ordna det praktiska och fysiska i vår äldreomsorg. Vi är bra på vård, effektiva och administrativt kompetenta, men många människor lämnas utanför alla gemenskaper som finns.

I kulturer där det självklart är barnens och storfamiljens ansvar att ta hand om de äldre har de ofta det fattigare. Sjukvården kan vara usel, friskvården obefintlig, men ensamhetsproblemet är inte lika stort.

Människan är ett flockdjur. Att lämna henne eller honom utanför flocken är ett straff, en förvisning, och i människans äldsta samhällen ett säkert sätt att möta döden. Ensam klarade man sig helt enkelt inte.

Ofta när man pratar om äldre människor blir tonen överslätande och lugnande, som när man pratar om eller med barn. Tänk andra vägen kanske. Prata klarspråk med alla medelålders och lite äldre. Vill man ha ett par bra decennier efter pensionen så räcker det inte med att spara pengar. Man måste skaffa sig vänner också.