Hoppet står till Roger (C) för KST-reformen
Vad händer med Kommunernas socialtjänst, när kommunerna nu, den ena efter den andra, kommer med negativa utlåtanden, främst om de ekonomiska konsekvenserna och oklarheter kring kostnadsfördelningen?
Moderaternas Wille Valve, på vars kansliministerbord ärendet vilat, har inte ägnat frågan på långt när samma passion som tidigare kansliminister Gun-Mari Lindholm (MSÅ). Han släpper nu den heta potatisen till finansminister Roger Nordlund (C), då inte heller socialdemokratiska social- och hälsovårdsministern Carina Aaltonen vill åta sig projektet.
Varför? Valves förklaring är att de flesta frågetecken måste lösas av finansavdelningen. Aaltonen har inte den tyngden i politiken att hon skulle kunna driva frågan i mål, och Socialdemokraterna vill kanske inte heller bli sittande med en halvfärdig reform inför valet.
Återstår en finansminister som på torsdagen var med och presenterade sin nittonde landskapsbudget (inte alla som finansminister), och som i bredd med lantrådet Camilla Gunell blivit axeln som driver den sittande regeringen.
Moderaterna säger sig fortfarande stå bakom planerna för Kommunernas socialtjänst, men partiordförande Johan Ehn har sagt flera gånger än en att den här modellen ju inte var den som Moderaterna ursprungligen förespråkade.
Vältrar man nu över jobbet på en centerpartist är sängen bäddad för en kovändning i sista minuten, om valvinden och vänskapen med Liberalerna skulle kännas sådan. Vem vet.
Om planerna för Kommunernas socialtjänst spricker, och landskapsregeringen, den sittande eller den kommande, släpper taget om processen, var står kommunerna då?
Finns det någon egen gemensam vilja eller driv bland Ålands sexton kommuner att hitta samarbetslösningar som faktiskt tar itu med de stora problem som en snabbt ändrande befolkningsstruktur för med sig?
Hittills har man inte sett många tecken på det. Snarare en oförmåga i kommunerna att se den stora bilden för att den egna kommunens bekymmer skymmer sikten. Ett exempel? Byggnadsinspektörsfarsen i Geta.
Bland oppositionspartierna finns inga egentliga alternativ. Man har fört fram en annan administrativ modell, som egentligen bygger på samma tanke, att det är serviceproduktion som förs samman, inte kommuner som slås ihop.
Dagen närmar sig då de blir nödvändigt för de åländska partierna att bestämma vilka tvingande medel man är beredda att ta till för att få till stånd ett samarbete, för tiden är snabbt på väg att rinna ut för den lirkande metoden.
Inte för att regeringen nu sitter på sitt sista år på detta mandat, utan för att verkligheten är på väg att komma ikapp kommunerna innan man hunnit göra om sina strukturer för att möta den.
I detta läget står alltså hoppet till en centerpartistisk finansminister som just lagt en budget där kommunerna till fullo kompenseras för de avdrag som införts, och som i sina led har de starkaste kommun-kramarna i landskapet.
Låter det tufft? Javisst, men kanske är det just därför som Roger Nordlund är det starkaste kortet för att ro reformen iland.
Go Roger.
