DELA
Foto: Gary Lopater / Unsplash

Högtflygande klimatångest

Klimatkrisen sätter värderingar och prioriteringar på sin spets. Men den belyser också frågan om vad som utgör ett gott liv – och inte minst en god fritid.

Där blir flygresan en knivig, men viktig, diskussionspunkt.
”Ingen sa att det skulle vara lätt att svara på klimatkrisen”

Det säger klimatforskaren Kevin Andersson som är en uttalad flygvägrare. Trots att han har en farbror i Australien som han gärna skulle träffa igen, har han förlikats med sitt principbeslut som innebär att farbrodern och han antagligen aldrig mer står öga mot öga.

Han tog sin sista flygresa 2004 och i hans koldioxidneutrala spår har många andra slagit följe. Men de stora diskussionerna om flygets klimatbörda har låtit vänta på sig. Tills i år.

Den 13 januari skrev Expressens kulturkrönikör Jens Liljestrand en uppmärksammad krönika där han ifrågasatte konceptet att ta med sina barn på en koralldödande resa för att se på blekta koraller.

”Jag är trött på att arbeta för att ha råd att gång på gång packa in mina barn i en sardinburk med plastmat och efter timmar av trängsel och tristess komma fram och ta selfies med en döende värld som bakgrund. Det är en livsstil bortom all idioti. Det är världshistoriens dyraste självmord.”

Och han är inte ensam om att ifrågasätta flygvurmen. De senaste månaderna har flygångesten trendat i kolumner, artiklar och krönikor. Och känslorna går heta, både för och emot. Flyget är en personlig fråga, dock inramad av ett mått av prestige, och väldigt symbolisk för en eftertraktansvärd livsstil. Men varför?

”Vi borde fråga oss varför resandet skulle vara ett kvitto på livskvalitet”, säger Sofia Ulver som är docent och forskare i konsumtionskultur vid Lunds universitet. Hon konstaterar i en intervju med Expressen att utvecklingen kommer gå mot att flygresorna inte längre ses som en rättighet. För sanningen är: det är de inte.

Friheter och rättigheter har konsekvenser. Flygtrafiken står för 2–5 procent av de globala koldioxidutsläppen och är en av de enskilda aktiviteter som orsakar störst utsläpp. Att minska sina flygresor är en av fyra konkreta åtgärder man kan ta för att lindra klimatångesten, vid sidan av att åka kollektivt, skaffa färre barn och äta plant-baserat.

Det finns bara en begränsad koldioxidbudget i världen och här blir det viktigt att hushålla, prioritera och värdera. Att reflektera över sina val, stora som små.

Sanningen är att tekniken inte kommer att rädda oss genom att leverera en flotta av soldrivna flygplan i tid för att säkerställa en bibehållen nivå av flygande och ett stabilt klimat under samma tak. Det behövs flygskatt och priser som räknar in de dolda kostnaderna av den billiga södernresan. Det behövs utbyggda järnvägsnät, subventionerad kollektivtrafik och satsningar på alternativa transportmedel. Men det behövs också reflektion.

Vi behöver prata om varför vi flyger så mycket. Vad det underliggande motivet är och om en Instagram-bild under en palm faktiskt gör oss lyckligare? Och vi behöver prata kompromisser. Finns det andra sätt att resa på? Om man vill flyga, kan man istället stanna längre tid och flyga färre gånger? Om flygresorna har hög prioritet, finns det då andra områden man kan ställa om på? Vi behöver fråga oss själva: vad behöver jag för att vara tillfreds och samtidigt ha den minsta negativa belastningen på världen? Och där kan inte flyget vara en helig guldko, den bör diskuteras lika mycket som matval och plastpåsar.

Psykologen Jonas Mosskin skriver i DN att han tror att våra skuldkänslor kan bli räddningen för klimatet. Jag tror också de kan bli räddningen för oss som människor. Skuldkänslorna och ångesten kan agera bränsle för en livsomställning som prioriterar kvalitet framom kvantitet, djup framom yta, medvetna val framom slentrianmässig vardag.

Ingen sa att det skulle vara lätt att svara på klimatkrisen. Men det kommer att vara värt det.