DELA
© Nya Åland

Högsta domstolen gjorde sitt jobb

Skall den som misshandlar en annan människa så svårt att hon förlorar medvetandet och får bestående men sättas bakom lås och bom?
Svar: Ja.
Brasklapp: Men verkligheten är inte alltid enkel.
I måndags kunde Nya Åland rapportera om det som blev det sista kapitlet i den tragiska kvinnomisshandelshistorien från nyårsnatten 2008. Det kapitlet skrevs av högsta domstolen som förra fredagen dömde den då 20-åriga mannen till ett år och åtta månaders ovillkorligt fängelse för att ha misshandlat sin ex-sambo. Domarna i tingsrätten och hovrätten hade utmätt villkorligt fängelse och samhällstjänst. Hovrätten hade i sin tur, i motsats till tingsrätten, bedömt misshandeln som grov.
Magkänslan man får när man läser de tidigare domarna – med ingående beskrivningar av misshandeln och skadorna – är att detta är något man skall sitta inne för. I synnerhet som det inte var frågan om någon engångsföreteelse. Men juridik handlar om tolkningar och definitioner.
Det är bara en bråkdel av hovrättsdomarna som tas upp i Högsta domstolen. Den här gången resonerade HD annorlunda vad beträffar några juridiska teknikaliteter – som att alla tidigare misshandelsbrott inte behandlats samtidigt och samhällstjänstens funktion. På den senare punkten ger Högsta domstolen sin tolkning av en regeringsproposition om samhällstjänst som strafflindringsgrund och konstaterar att samhällstjänst inte kan fungera som substitut för fängelse i detta fall.
Resultatet är att straffpåföljden blir betydligt hårdare. Samhällstjänsten hade tidigare fastställts till 200 timmar, vilket kan jämföras med 14 600 timmar som är fängelsestraffets längd. Det är anmärkningsvärt, om än logiskt. Noterbart är också att Högsta domstolens beslut är prejudicerande och att framtida fall som påminner om det åländska måste beakta HD-domen.

På ett allmänt plan, även om detta inte är något som Högsta domstolen resonerar om, ligger den nya domen mer i linje med den breda opinionen för strängare straff för vålds- och sexualbrott. För opinionsbildare är det lätt att plocka poäng då domstolar utmäter straff som inte står i proportion till det som brukar kallas ”det allmänna rättsmedvetandet” och man kan, i likhet med åklagaren Jens-Erik Budd och målsägandens advokat Guy Björkqvist, vara kritisk till domarna i tings- och hovrätten. Men det är onödigt att förfalla i populistiskt orerande om domstolar som håller våldsmän om ryggen eller daltar med dem. Även om skuldfrågan är klar behöver verkligheten, det ändamålsenliga, det rimliga och det rättvisa inte alltid vara så enkel att ringa in. Man kan konstatera två saker:
För det första är allmänhetens känsla av vad som är rätt, rimligt och rättvist av stor vikt för systemets legitimitet till sikt. Såtillvida var fredagens utfall i HD en positiv nyhet. Däremot är det inte domstolarnas sak att försöka känna av vad folket vill. Det är den parlamentariska lagstiftningsapparatens uppgift (men också den måste bevara en viss integritet i förhållande till opinionen). För juristerna gäller det hur som helst att göra avvägningar mellan olika argument på ett systematiskt och stringent sätt. Rättssamhällets krav gör ibland att mål som verkar självklara inte är det. Domstolarnas uppgift är inte att skicka brottslingar i fängelse utan se till att lagen tolkas rätt.
För det andra kan själva straffet ur samhällets perspektiv aldrig vara ett självändamål. Känslan av avsky inför våldsbrott är förvisso mycket mänsklig, precis som känslan av att förövaren borde få vad han förtjänar. Men vi skall också komma ihåg att alla har ett gemensamt intresse, både offer, myndigheter och allmänhet: nämligen att brottet inte upprepar sig. Oftast är detta också förövarens intresse. Detta innebär att ”det allmänna rättsmedvetandet” kan förutsätta straff som inte är optimala med tanke på hur brottsligheten kan fås att minska. Låsta rum med gallerfönster hindrar förvisso enskilda våldsverkare att misshandla på nytt, men det är en dyr lösning och i vårt samhälle också en tillfällig lösning.
När juristerna skrivit sitt sista kapitel, är kriminalvården bara i början av sin bok.

Fredrik Sonck

fredrik.sonck@nyan.ax