Hjälp människorna i Haiti. Det finns inget annat val.
Miraklens tid är inte förbi. Under händer hela tiden.
Varje dag, ännu, grävs människor fram ur rasmassorna i det som just nu är det värsta på jorden.
Haiti i januari 2010 är det totala sammanbrottet. Först ger marken vika. Husen, palatsen, bankerna, vägarna och sjukhusen störtas i avgrunden, människor mosas som myggor mot jordens raseri.
Sen faller den redan bräckliga samhällsstrukturen som rådde på Haiti samman. Någon politisk ledning att tala om finns inte kvar. Många poliser är döda, livsviktiga försörjningslinjer sönderslitna. Allt är kaos.
I kaos finns alltid goda människor. Det är där miraklen inträffar. Barnen som grävs fram efter att ha varit levande begravda i två dygn. Den gravida kvinnan som överlevde fem dygn, och barnet med henne. Heroiska insatser görs. Människor visar varann omtanke och solidaritet bortom allt man kan begära, trots att hjälpen från omvärlden inte kommer.
I kaos breder ondskan ut sig. De desperata, de samvetslösa, de grymma, de giriga för fritt spelrum. Ingen stoppar, ingen spärrar, ingen hinner bry sig. Social kontroll är något som lärs ut och lärs in och upprätthålls i samspelet mellan människor och institutioner och strukturer. I Haiti i dag finns bara människor som styrs av sina nakna begär, sin ilska och desperation. Där finns människor som upplevt det värsta tänkbara, och som känner sig övergivna, bortglömda och fördömda.
Haiti sjunker ner i en allt mer desperat anarki medan vi som kunde hjälpa sitter och funderar.
Ingen kan beskyllas för att ha orsakat jordbävningen. Det är inte världssamfundets fel att Haiti under årtionden varit en farlig, hemsk plats att leva på, där demokrati och välstånd knappt ens varit en glimt i mörkret.
I dag är det vårt ansvar att hjälpa, och alla andra hänsyn måste för tillfället kastas åt sidan. Just nu kan liv räddas. Just nu kan än värre katastrofer undvikas. Just nu är folk uttorkade, svälter och är sjuka.
Och just nu utförs mirakel.
Låt oss som inte är drabbade ta fasta på det. Det finns organisationer som är på plats snabbare än alla andra, vars hjälpinsatser är oförtrutna, oberoende av politik och givarlöften och relationsbyggande.
I ett läge där stater agerar alldeles för långsamt är det Röda Korset, Läkare utan Gränser och andra humanitära organisationer som fungerar snabbast och därmed bäst. Kanske vore det bäst för framtiden att ytterligare fokusera på en sådan modell, att utveckla en global insatsstyrka inom ramen för en humanitär organisation och ge den finansiering och företräde, så att staterna hinner överväga och polemisera och greja, och kanske hinna fram till eftersläckning och återuppbyggnad.
Om något visar situationen i Haiti i all sin förfärlighet hur viktigt det civila samhället är. När det är svagt och faller sönder kommer människans allra lägsta instinkter till synes och förstärker ytterligare korruption och maktmissbruk i politisk, militär och ekonomisk ledning.
Ge pengar till Haiti. Det är det enda vi kan göra, och det enda moraliskt riktiga. Och gör det nu.
