Het politisk höst väntar
Många stora reformer och projekt bäddar för att temperaturen i politiken inte sjunker trots att det blir höst.
Den här veckan återvänder politikerna till jobbet efter sommarsemestrarna.
Den stora frågan är om landskapsregeringen är beredd att lyssna på kommunernas egna initiativ i samband med att kommunstrukturen ska göras om. Eftersom landskapsregeringens målsättning är en bra helhetslösning för hela Åland finns det en risk för att kommunerna inte hörsammas i den utsträckning kommunerna själva hoppas på.
Dessutom talar tidsperspektivet också emot några större förändringar i det nu liggande förslaget. För att ha en teoretisk chans att nå i mål under den här mandatperioden måste marschtakten vara rask. I brådskan riskerar regeringen dessutom att köra över kommunerna som tagit egna initiativ och genom det tappa viktiga bundsförvanter för kommunsammanslagningar.
Inför valet 2015 var ekonomin den stora frågan. Landskapsregeringen har svängt den negativa ekonomiska utvecklingen med hårda sparåtgärder och Sipiläs konkurenskraftsavtal.
Lättar finansminister Mats Perämaa (Lib) på sparåtgärderna nu när trenden vänt? Eller håller han hårt i plånboken för att kunna lägga en valbudget 2019?
Kortruttens finansiering är klubbad men diskussionen om kortruttens förverkligande har bara börjat. Och lättare blir det inte när planerna blir mer konkreta och besvären ramlar in.
Förespråkarna säger att satsningen på närmare 40 miljoner betalar tillbaka sig själv inom bara 16 år. Samtidigt kommer man inte ifrån det faktum att kortrutten innebär ett oåterkalleligt ingrepp i den orörda naturen på Föglö.
Störst problem med kortrutten hade sossarna. När omröstningen om finansieringsfullmakten genomfördes lade Carina Aaltonen (S) ner sin röst med motiveringen att hennes samvete inte tillåter satsningen. I och med det sprack sossarna och hela regeringsblocket. Det var ingen fjäder i hatten för sossarna som brukar stoltsera med att vara de mest pålitliga partiet. Regeringens majoritet är som bekant knapp (17–13). Frågan är om Aaltonens missnöje kommer att tillta och vilka följder det i så fall kan få för partiet och regeringen.
I höst väntar ett byte på talmansposten då Johan Ehn (MSÅ) ska lämna över posten till Gun-Mari Lindholm (MSÅ). Eller? Det var i alla fall tanken när portföljerna delades ut.
Sedan dess har mycket hänt. Johan Ehn trivs väldigt bra på posten och Annette Holmberg-Jansson (MSÅ) har blivit partiledare. Att sätta Holmberg-Jansson på talmansposten blir knappast aktuellt eftersom Moderaterna nyligen fått erfara hur svårt det är att ha en partiledare på talmansposten.
Däremot borde Moderaterna fråga sig deras partiledare borde ingå i landskapsregeringen där de stora besluten fattas. Om svaret är ja: är ministrarna Mika Nordberg eller Wille Valve är beredda att kliva åt sidan? Holmberg-Jansson är redan i dag styrelseordförande för ÅHS och därför vore det mest naturliga att hon tog över Valves post. Eller siktar Holmberg-Jansson redan på valet 2019?
Relationen till regeringen i Helsingfors har inte förbättrats under den gångna mandatperioden. Stora knepiga frågor som vårdreformens inverkan på Åland är ännu olösta. De kommer kräva mycket energi.
Dessutom måste arbetet med den nya självstyrelselagen fortsätta. Med de försvagade Sannfinländarna i riksregeringen, numera kända som Blå framtid, kan relationen förhoppningsvis normaliseras.
Oppositionen då?
Det har bubblat i Centern under en längre tid. Flera upplever att partiledare Jörgen Pettersson (C) inte ger partiet den tid och omsorg som krävs av en partiledare.
Kritiken är berättigad. Utöver bombastiska insändare har vi inte sett mycket av honom i dagspolitiken. Kritiken, som blir allt mer högljudd, ska snarast ses som en varning. Om Pettersson inte ägnar Centern mera uppmärksamhet förpassas han snabbt ut på avbytarbänken. Och räkna med att det finns flera som mer än gärna tar över ordförandeposten trots att de i nuläget inte skyltar öppet med det ännu.
