DELA

Hemliga antipiratlagar skapar större problem

Hur mycket är den personliga integriteten värd i förhållande till mer handfasta värden? Kan vi inskränka den så fort integriteten står i konflikt med pengar?
I förra veckan skrev 22 EU-länder på det så kallade Acta-avtalet (Anti-Counterfeiting Trade Agreement), däribland både Sverige och Finland. Avtalet har som mål att värna imateriella rättigheter, upphovsrätt kort sagt. Det handlar om att få bukt med piratkopior på allt från filmer till handväskor och kläder, samt om piratkopiering av digitalt material.
Avtalet har kritiserats hårt, av främst två skäl. Det första är att det finns farhågor om att Acta starkt kommer att begränsa vår frihet på internet. All delning av upphovsrättsskyddat material på nätet kommer att bli straffbart.
Det andra är hur beredningen har gått till. Under lång tid var förslaget belagt med hemligstämpel, och när EU-parlamentets rättstjänst granskade om förslaget stred mot EU:s lagar hemligstämplades rapporten.

I USA har de hårt kritiserade lagarna Sopa (Stop Online Piracy Act) och Pipa (Protect IP Act) tillfälligt stoppats. De syftar också till att stärka upphovsrätten, men då främst gällande internet. Kritikerna har menat att det handlar om att den starka film- och musiklobbyn krävt att regeringen med alla medel möjliga ska värna deras material.
Sopa skulle ge myndigheterna rätten att helt stänga ned sidor med upphovsrättsskyddat material. Några av de mest ivriga kritikerna har varit jättesajter som Youtube och Wikipedia.

Självfallet ska upphovsrätten skyddas. För bland andra Nya Åland är det en livsviktig rätt. Det material vi framställer, i form av bilder och texter, tillhör Nya Åland och är vårt sätt att upprätthålla vår verksamhet genom att ta betalt för att du ska kunna läsa det. Samma sak är det förstås med musik-, spel- och filmindustrin. De gör skivor och filmer för miljarder, de måste få betalt och om du och jag laddar ned materialet olagligt blir det inga pengar.
Problemet i sammanhanget är snarast att tillverkarna inte hängt med i utvecklingen, och inte hittat bra sätt att ta betalt i den nya, snabba, digitala världen.

Att vi som framställer unikt material vill ha betalt för det är varken nytt eller särskilt överraskande. Mer överraskande är då att politiker – och medborgare – är beredda att kasta så mycket av den privata sfären över bord i ivern att få kontroll.
Det är farligt när lagarna utformas på så sätt att vardagsanvändaren av okunskap eller slarv kan anses begå brottsliga handlingar. Länge har det krävts uppsåt för att kunna dömas för brott, men av kritiken av att döma – senast från den svenske EU-parlamentarikern Carl Schlüter – riskerar vem som helst som delar med sig av upphovsrättsskyddat material, exempelvis på Youtube, att kunna dömas.

Att samtidigt skydda upphovsrätt och skydda den personliga integriteten och medborgarnas rätt till ett rättssamhälle av rang är inte den lättaste av ekvationer. Men EU, USA och de andra stora nationerna som ingår i Acta-avtalet gör sig själva en björntjänst när de inte försöker att skapa lagarna i samklang med medborgarna, utan i stället väljer att ta fram den röda hemligstämpeln i tid och otid.
Bara om debatten förs öppet och fritt kommer man att kunna skapa en förståelse för att upphovsrätten är både viktig och rätt.

Jonas Bladh