Har Åland råd med två lag i högsta ligan?
När IFK Mariehamn steg till Tipsligan visste det åländska jublet inga gränser. Det kändes som en stor, välförtjänt seger för hela samhället, också de delar som egentligen inget hade med saken att göra.
Att det gick så fantastiskt bra var resultatet av flera samverkande faktorer – framsynthet, tur, ett gäng åländska spelare som just då, just där var orimligt bra, ett lag som hittade den där glöden som inte alltid finns. En bra tränare.
Det var, kort sagt, helt makalöst.
Att IFK Mariehamn fortfarande har ett ligalag är även det en prestation. Många lag från små samhällen har kommit precis så långt att man tagit sig upp i tabellen och fått det där ögonblicket av triumf.
Sedan har musklerna inte räckt till, varken ekonomiskt eller organisatoriskt, för att hålla ett lag på en så konstant hög nivå utan att kostnaderna skenar iväg bortom vad det lilla samhället klarar av.
Där är vi nu med IFK Mariehamn. Åland producerar inte tillräckligt många tillräckligt bra fotbollsspelare ur de egna leden för att hålla IFK Mariehamn i ligan. Faktum är att Åland knappt producerar några alls som verkligen håller måttet, och om de gör det försvinner de för att pröva sina vingar i vidare sammanhang. Precis som de förstås ska göra.
Trots att IFK Mariehamn gjort sig känt som ett lag som är bra på att ta hand om sina spelare, som ordnar det för dem jobbmässigt och socialt, så är det ändå spelare man ska locka för relativt små pengar, och således inte de blankaste guldäggen i transfer-korgarna.
Varje gång man ställer sig lite mer på tå rasslar det till på bankkontot, och det är inte ljudet av pengar som ramlar in man hör.
Det finns företag och privatpersoner som stött IFK Mariehamn i vått och torrt, dels av lojalitet och känsla, dels för att man sett marknadsföringsvinsten för Åland och sitt företag i att ha ett lag i den högsta serien.
Vackert så, om det fanns lite fler att mjölka av.
Som det nu varit har IFK Mariehamn genom aktieemissioner och sponsoravtal effektivt sopat rent hos det fåtal företag som besitter så stora marknadsföringsbudgetar. Man har bett sina supporters om pengar flera gånger om. Man har vänt sig till det offentliga Åland, till landskapsregeringen och Mariehamns stad, för stöd, och man har fått det. Inte direkt, men för att nå upp till kraven för hur en arena i Tipsligan ska se ut.
Samtidigt har Ålands andra ligalag Åland United ekonomiska problem, och måste ta till hårda åtstramningar för att överleva en säsong till i den högsta serien.
Den sorgliga sanningen är att IFK Mariehamn efter denna senaste aktieemission, där man inte fick in på långa vägar så mycket pengar man hoppats på, köpt sig lite mera tid att hitta en ny finansieringsform som ingen annan ännu hittat.
Det åländska samhället, offentligt och privat, har inte råd att betala för två ligalag, hur gärna man än skulle vilja att de finns, och hur mycket de än betyder för Ålandsbilden.
Det finns andra saker som också är viktiga, och som pengar också ska räcka till, särskilt från den offentliga kassan.
Kanske, kanske att det också ska finnas någonstans i bakhuvudet att det finns åländsk fotboll utanför och efter ligan.
