DELA

Halvtid – och mycket för partierna att jobba med

Halvtid i mandatperioden och rörelse i det politiska etablissemanget på ett sätt vi förmodligen aldrig tidigare skådat.
Hur står det till med partierna?
I går avhandlades turerna i Obunden Samling här på ledarsidan. Men också de andra partierna har, så här i halvtid, en del att jobba med.

I fredags höll Centern höstmöte med stor uppslutning, även om inte partiordförande Harry Jansson var på plats stoppad av lågprisflygets opålitlighet som han var. Likväl vann han på nytt medlemmarnas förtroende och sitter kvar.
Men det var en seger som ställer fler frågor än ger svar. Med röstsiffrorna 60 för Jansson mot 44 för utmanaren Veronica Thörnroos är den splittring Jansson tidigare menat bara varit funnits i journalisters huvuden tydlig för alla och envar.
Sprickbildningen inom centerrörelsen finns på flera plan, men mest tydlig är den mellan partiets två ministrar och Harry Jansson och hans supportrar.
Huruvida detta kommer att påverka partiets chanser att behålla positionen som nummer ett i lagtingsvalet om två år beror mycket på hur ordförande Jansson nu tar sig an uppgiften att ena ett parti som uppenbart är delat.

I Moderaterna är det förstås uppåt. Inte nog med att man får in starka kandidater från (Ob), man har också lyckats med att profilera flera politiker i debatten under mandatperioden. Johan Ehn, Petri Carlsson och nestorn Roger Jansson har alla varit framträdande.
Kvar står dock bilden av partiet som ett parti enbart för män. Nog för att (M) har ett fåtal kvinnor på framskjutna poster, men i debatten är det herrarna som syns. Möjligen kan en importerad Gun-Mari Lindholm ändra detta.

Liberalerna presenterade en försmak av nästa års valplattform, och det kändes som en riktningsändring från gnällighet till konstruktivitet. Men så kom budgetdebatten och gnället var tillbaka.
Ett oppositionsparti ska bevaka och klaga på de styrande partiernas politik, men också visa på egna idéer som är bättre än regeringens. Det har Liberalerna misslyckats med hittills.
Sedan har vi otydligheten kring ledarskapet i partiet. Man hade kunnat tro att resten av partiet skulle hjälpa den nyvalda ordföranden Katrin Sjögren att tydligt positionera sig som ledare. Men herrarna Perämaa och Asumaa har båda hårt utmanat om utrymmet, och det underminerar ordförandens roll. Det finns en del taktik att slipa på.

Ålands Framtid gjorde precis tvärt om. Efter ordförandebytet har de partiet helt överlämnat den externa kommunikationen till Axel Jonsson. Han tar debatten i lagtinget, han tar debatten i staden och han tar debatten i media.
Problemet? Han har inte den tyngd som företrädaren Anders Eriksson hade och har. Dessutom har (ÅF) näst intill helt lagt ned det tidigare definierande kravet på självständighet. Det är som om Miljöpartiet skulle sluta snacka miljö – det gör partiet otydligt.

Återstår så Socialdemokraterna, det enda parti som verkar både lugnt och harmoniskt. Innebär det att (S) står utan utmaningar? Inte alls. Dels har partiets bästa tillgång, lantrådet Camilla Gunell, långa tider varit osynlig under mandatperioden. Dels återstår att se hur konfliktstrategin i staden påverkar väljarna.
Och så har vi den kvinnliga dominansen. (S) är Moderaternas motsats på det området. Få manliga företrädare syns i debatten, och det kan påverka röstetalen.

Två år återstår till nästa val. Mycket kommer att hända, mycket jobb återstår för många partier. Och spännande kommer det att bli.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax