Hälsa i skolan börjar med hälsa i hemmet
”Hälsa i skolan” handlar om så mycket mer än hälsa i skolan. Allra mest handlar det faktiskt om hemmet och föräldrarna.
Ingen annanstans i världen har barn och ungdomar det så bra som hos oss. Och ingenstans verkar de må så dåligt.
När man läser den nyligen offentliggjorda undersökningen Hälsa i skolan blir man glad för det lilla, det som blivit bättre, och riktigt ledsen för det stora.
Det stora är förstås att så många av våra ungdomar är stressade, ångestfyllda och överviktiga, att så många dricker för mycket för tidigt och att så många flickor blir utsatta för sexuella trakasserier.
Vadå, kanske nån tycker. Det är väl för att frågorna ställs som man får svar. Och folk har väl alltid mått dåligt. Och det är väl för att man känner efter så himla mycket.
I så fall kan människor helt enkelt inte må bra i tonåren, för så goda förutsättningar som vi har i vårt samhälle finns inte och har aldrig funnits.
En utgångspunkt är, alltid, att hälsa i skolan handlar om hälsa hemma. Det handlar om föräldrars ekonomiska status, utbildning, eventuella missbruk och uthålliga föräldraskap.
Ungdomar som mår bra hemma, som får tid och respekt och som känner sig villkorslöst älskade är bättre rustade att klara skolans krav och påfrestningar, trycket och draget från kompiskretsen och de ofta högt skruvade kraven man ställer på sig själv.
Vill man göra något åt problemen är det alltså inte i skolan man ska börja.
Med det sagt, vad kan skolan göra? Vad ska skolan göra?
Eftersom språket är grunden till precis allt, så kanske där. I dagens skola får flickor höra, dagligen, från tidig ålder att de är horor. F-ordet är så vanligt att man inte ens rycker på axlarna åt det. En kille som man vill uttala sig nedsättande om benämns med f-ordet, eller kallas bög.
Det är fult, javisst, men det är inte det värsta. Det värsta är värderingarna som ligger under språket. Det fulaste man kan kalla en flicka är någon som säljer sex, eller att reducera henne till en könsdel. Det värsta man kan kalla en pojke är homosexuell, eller en kvinnlig könsdel. Alla som någonsin rört sig i skolans värld vet att detta är vardag.
Vad betyder det, på en skala, att man verkligen tycker om flickor och kvinnor. Vad betyder det att tjejer beskriver sig själva och varandra så?
Detta är en grundläggande diskussion som just skolan borde ha, på en mycket djupare nivå än att göra upp kontrakt om att man ska vara snäll och artig och inte kalla varann fula saker.
Varför är invektiven könskodade? Varför handlar de om sexuella preferenser och aktiviteter? Varför är det fulaste man kan säga till en pojke att han är en flicka?
I grund och botten handlar alla problem som tas upp i Hälsa i skolan om två saker – respekt och kunskap. Kunskap att äta rätt, kunskap om strukturer, medmänniskor, sexualitet. Respekt av och för föräldrar och andra vuxna.
Och, om man nu ska bli riktigt banal och riktigt sann, om kärlek.
