Håller Skördefesten på att spränga ramarna?
I dag är det åter start för en av de mest spännande årliga mathelgerna på Åland, Skördefesten.
Evenemanget växer för varje år. Frågan är om det bitvis håller på att bli för stort. Om det kan bli för stort.
”Öppna gårdar” hette evenemanget i början och gick ut på att folk öppnade sina gårdar för besökare, visade upp sina produkter, sålde och alla hade trevligt.
Idén är densamma fortfarande. Först öppna gårdar och så en avslutande skördefest på Naturbruksskolan. Men i större skala. Tre dagar i stället för två, vilket visar att intresse finns. Mer underhållning av olika slag; musik, trollkarlar, ponnyridning, fyrhjulskörning med mera.
Bitvis anknyter underhållningen till det som produceras på gården, bitvis inte.
Det har kommit in sponsorer som breddar utbudet och bidrar till att gården får fler besökare.
Och så vidare.
Blir det för mycket? En del tycker det, andra inte. Men det är en balansgång, medger man på arrangörshåll.
Den bärande tanken är att marknadsföra åländska produkter. Allt som bjuds ut skall vara åländskt. Det här är en garanti som publiken/ kunderna skall kunna lita på.
Hur strängt kontrolleras detta? Att det som bjuds ut på de olika gårdarna är gårdarnas egna produkter kan man utgå ifrån. Men hur åländsk är den mat som serveras på olika restauranger under Skördefesten?
Det visar sig att det åländska är upp till vars och ens förmåga och samvete. Arrangörerna litar på att de som är med gör vad de kan för att servera åländska produkter. Men man konstaterar att det inte är möjligt att klara målet in i minsta detalj.
En annan intressant fråga är hur de små gårdarna skall kunna konkurrera med de stora, som har underhållning av olika slag på programmet. För att det skall löna sig att hålla öppen gård så måste det komma folk. Om publiken och kunderna flockas till de jippoartade tillställningarna så får kanske de små sitta där utan besökare.
Än så länge verkar det inte vara så. Det finns tillräckligt av alla sorters kunder; de som vill trängas och de som vill besöka mindre och lugnare gårdar. Och även om någon lockar med gratis kaffe eller gratis korv så har problemet hittills inte varit att kunderna överger de soppor och grytor som serveras mot betalning. Tvärtom tog maten slut i förtid i fjol. Ett så att säga positivt problem.
Skördefesten med öppna gårdar är uppenbarligen ett lyckat evenemang, även om det spretar litet. Men det hålls en utvärdering varje år, där man går igenom vad som var bra, vad som eventuellt var mindre bra. Där kan den som har funderingar ta upp det jippoartade, sponsring, stort kontra smått och annat som man ställer sig tveksam till.
Samtidigt skulle man gärna se att arrangörerna listade hur många rent åländska produkter det finns på marknaden. Om man räknar med allt från frukt och grönsaker till bröd, ägg, mjölk, ostar, korvar och alla fiskinläggningar för att inte tala om sylter, safter, geléer och muster så skulle det visa sig att Åland kunde vara självförsörjande vad gäller bredden på utbudet. Mängden kanske inte räcker helt och prisnivån är på en nivå som gör att man gärna (?) drygar ut kosten med billigare import.
Men det är tillåtet att bli litet imponerad av utbudet.
