DELA
© Nya Åland

Håller det nordiska samarbetet för flyktingkrisen?

Då de nordiska parlamentarikerna förra veckan träffades i Reykjavik var flyktingkrisen en av de viktigast frågorna på agendan. Det visade sig också vara en svår fråga att lösa.
Förra veckan möttes nordiska beslutsfattare på Nordiska rådets stora årliga session. Var beslutsfattarna träffas varierar mellan de nordiska huvudstäderna, i år var det till Reykjavik som bland annat Sveriges statsminister Stefan Löfven och Finlands statsminster Juha Sipilä reste. På agendan stod bland annat, och kanske som en av de viktigaste frågorna, flyktingkriserna.

Nordiskt samarbete framstår i all mindre grad som särskilt attraktivt. Det fick inte minst en besviken Anders Eriksson erfara i lagtingsvalet för några veckor sedan. Han uppgav att han inte hunnit vara särskilt aktiv på hemmaplan, men däremot utfört ett viktigt nordiskt arbete. Så är förmodligen också fallet, eller ska vi säga: det utförs ett viktigt nordiskt arbete som varken ålänningarna eller andra nordbor bryr sig särskilt mycket om. Varför?

En äldre generation politiker kallade sig gärna nordister, det vill säga att de ville jobba för nordiskt samarbete. Nordiska rådet grundades 1952 och har 82 medlemmar från de nordiska länderna och självstyrda områdena. Samarbetet fungerar så pass bra att det inte föranleder varken debatt eller särskilt stor medial uppmärksamhet. Norden tuffar på i sitt hörn av världen, som tåget som varken finns på Åland eller Island.

Kanske var det så att det i något skede blev intressantare att kalla sig europé än nordist, världen och utmaningarna blev större när man lyfta blicken från sitt nordiska hörn. Men inte minst för ålänningarna, som flyger och far och sällan är bosatta på ön hela livet, torde samarbetet intressera.

Inför höstens session i Reykjavik ville till exempel Svenska folkpartiets ordförande Carl Haglund lyfta frågan om den tröga byråkratin som försvårar arbetsinvandringen för nordbor. Haglund föreslog att nordbor automatiskt skulle få dubbla medborgarskap då de flyttar till ett annat nordiskt land.

Krångligheten då man saknar ett till exempel svenskt personnummer har många ålänningar erfarenhet av. Hyror, bankkonton och mobilabonnemang förutsätter alla ett svenskt personnummer och byråkratin är onödigt krånglig. Inte minst känns byråkratin krånglig för att man som ålänning, eller för all del nordbo, inte anser sig vara en främling.

Haglund är också, kanske omedvetet, i en intervju i HBL förra veckan, inne på varför Norden blivit så ointressant.

– Det har blivit för mycket festtal i Nordensammanhang, säger han.

Från att ha varit en aktiv lösning på problem i närområdena, har de nordiska samarbeten blivit hyllningstal. Hyllningstal är sällan särskilt mediavänliga.

Nu ska det nordiska samarbetet upp till bevis. Parlamentarikerna träffades redan dagen innan det egentliga höstmötet för att diskutera flyktingkriserna. Experter i ämnet gav tydliga rekommendationer: använd det nordiska samarbetet för att hitta gemensamma lösningar.

Men de nordiska parlamentarikerna var inte alls överens, rapporterar man på norden.org. En del politiker ville inkludera papperslösa invandrare i samhället, andra ville strama åt flyktingmottagandet. Någon såg Sverige som ett föredöme, andra som ett avskräckande exempel.

Det finns alltså skäl att anta, att nordiskt samarbete framöver inte bara handlar om festtal, utan om att lösa en konflikt där inte ens nordborna är överens.