Grip tag i skämskudden och prata om det
Att prata om ”det” har blivit en riktig snackis i Sverige. På Åland behöver vi också prata, särskilt om sexualundervisningen i skolorna.
Ibland, beklagligt sällan men ibland, uppstår diskussioner som är så intressanta och så omvälvande att man återfår hoppet om det offentliga samtalets förändringskraft. Det är när diskussionen för en gångs skull inte handlar om enkla och svartvita saker, inte om anklagelser eller att ha färdiga svar, utan om öppna frågor, verklighetsbeskrivningar och problematisering av egna upplevelser.
Det har hänt i Sverige, där radio- och mediaprofilen Johanna Koljonen startat en Twitter-diskussion som sedan spridit sig till andra medier under rubriken #prataomdet.
Och det man pratar om, det är gränslandet mellan sex och våld, om övergrepp eller medgivande, om att inte säga nej, men inte heller säga ja, om förväntningar gällande sex på både flickor och pojkar – kort sagt en diskussion som är intressant, avslöjande och öppen i alla ändar på ett sätt som känns väldigt uppfriskande.
Läs gärna mer på www.prataomdet.se.
För mig aktualiserar diskussionen än en gång hur oerhört viktig sexualundervisningen i skolorna är. Och nej, det är inget föräldrar kan göra bättre. Att prata om sex, både ur en handgriplig anatomisk aspekt, ur könssjukdoms- och preventivmedelsaspekten, ur könsrollsaspekten och om sex som njutning, som maktutövning, om förväntningar på sex är viktigt.
Allt detta bör ske i gemenskap med andra ungdomar, i en riktig diskussion där tjejer och killar kan pröva sina åsikter och ställa sina frågor med och inför varann, inte i hemlighet och pinsamt, och inte i ett allvarligt samtal med mamma eller pappa som man ändå inte tror har en aning om nånting.
Tyvärr misslyckas skolan och vuxenvärlden monumentalt på detta område, och det är därtill en av de saker man faktiskt blivit sämre på. Det är som om skolan i denna fråga abdikerat ansvaret till internet, till föräldrar och till andra vuxna, bara man slipper de där pinsamma lektionerna om just de sidorna i boken.
Kanske beror det på att vuxna i dag tror att ungdomar är mycket mer informerade än de de facto är om sin egen och andras kroppar. Kanske vill man inte göra bort sig genom att komma med gammal information. Kanske tycker man inte att man själv är någon mästare på området.
Nånstans där ligger poängen. Sex måste vuxna våga prata just för att det är pinsamt för ungdomar. Man måste ta på sig den bördan, för annars är det viktiga saker som aldrig blir sagda.
Landskapet Åland är inte stort. Landskapets skolor är många och små. Kunskapen om hur man bedriver bra sexualundervisning och får till stånd vettiga diskussioner för olika åldersklasser är inte allmänt förekommande. Varför inte satsa på en gemensam resurs för skolorna – en människa som vill och vågar ta tag i saken, som kan utbilda både elever och lärare, som kan följa upp aktuella diskussioner, ta in nya läromedel och gå in i olika skolämnen som berörs (biologi, psykologi, samhällskunskap…)
I dagens läge är faktiskt närapå de enda som på ett rakt sätt vågar prata om sex i våra skolor hbt-föreningen Regnbågsfyrens representanter, som besöker skolorna för att prata om homosexualitet. Det är förvisso viktigt, men det räcker inte på långa vägar.
Prata om det.
