DELA
© Nya Åland

Gratis är gott – men bara för den som inte betalar

Hur mycket får kultur kosta?

Inte mycket, om man ser på kulturarbetarnas löner.
I vanlig ordning offentliggjordes skattetoppen i början av november. Vid sidan av näringslivets toppar, publicerade Nya Åland också kulturarbetarnas inkomster. Bildningsdirektör Kjell Nilsson låg i topp med en inkomst på 74 610 euro. Därefter följde musikinstitutets rektor Björn Blomqvist, läraren Robert Liewendahl och landskapsantikvarien Viveka Löndahl. Alla har de löner som de utan knot torde överleva på.

Det är först när man jämför kultursektorns löner med till exempel politikerlönerna och vd-lönerna som man har anledning att bli bekymrad. Kulturlistan toppades som sagt med en lön på knappa 75 000. Fyra politiker och hela 18 vd:n tjänade mer än höginkomsttagaren inom kultursektorn.

Jämförelsen ovan är visserligen intressant, men jämförelsen berör kulturarbetarna, inte konstnärerna. Bildningsdirektör, landskapsarkivarie och lärare är ”riktiga jobb”. I botten av kulturlistan finns konstnärerna, de som faktiskt ska försörja sig på konst, inte administrera kultur.

Jämförelsen ovan är också felaktig eftersom man inte kan jämföra offentligt anställda med det privata näringslivets toppar. Tre kommundirektörer tjänar mer än bildningsdirektören. Det ger en signal om hur samhället värderar bildning och kultur: lågt.

Förra veckan lät ägarna till Akademiska bokhandeln, Bonniers, meddela att de inte längre säljer små kulturtidskrifter. Orsaken är dålig lönsamhet, trots att bokhandeln fått ett distributionsstöd av Undervisningsministeriet för att tillhandahålla just de små kulturtidskrifterna.

Alla vi som jobbat på en liten kulturtidskrift inser att beslutet fortsätter längs en redan påbörjad väg. Färre prenumeranter, färre stöd, lägre arvoden och mindre synlighet. Det må gå relativt långsamt, men den gängse kultursynen vandrar stadigt åt ett håll: kultur ska inte få kosta.

Visst vill man läsa böcker, och gå på teater och kanske till och med någon gång läsa en marginaliserad kulturtidskrift. Musik vill man förstås ha i sitt liv, och filmer – givetvis. Men betala för det? Nja.

Netflix och Spotify är utmärkta tjänster för att sprida film och musik, men samtidigt kör systemet konstnärernas ekonomi i botten. Om jag kan få all världens musik i min dator för 10 euro i månaden, varför skulle jag betala 40 euro för att gå på konsert en kväll? (Vet man inte svaret på den frågan förtjänar man inte att lyssna på musik över huvud taget.)

För att bli en skicklig utövare av vad det än må vara, men i det här fallet sin konst, behövs en helhjärtad satsning. Sådana tar tid.

Om ingen kan försörja sig på att vara konstnär, med andra ord: om ingen vill betala för konstnärens jobb, blir en fördjupning omöjlig och all kultur sker på hobbynivå. Vad än amatörskådespelarna på Åland säger: det är skillnad på givande fritidsverksamhet och att skapa konst.

Få vill betala för kultur, vilket innebär att få konstnärer kan producera kultur. Så länge det finns aktiva konstnärer som har 0 i inkomst under ett år, vilket skattetoppen visar, har vi ett samhälle som inte prioriterar kulturkostnader.