Gör skärgården till en frizon för inflyttning
Kansliminister Roger Eriksson säger i en intervju i måndagens Nya Åland, apropå de åländska jordförvärvsreglerna: ”Vi kan inte ha ett annat regelverk för skärgården. Det måste vara lika för alla.”
Då måste man ju bara ställa frågan: Varför det?
Är det juridiskt omöjligt att lagstifta om en särskild zon där man av specifika skäl har andra regler? Är det politiskt omöjligt att föreslå eller genomdriva? Är det inte praktiskt ogenomförbart?
Förmodligen finns i dag inget definitivt svar på dessa frågor, vilket alltså betyder att det fortfarande är möjligt, trots att man i regeringsleden inte vill tänka tanken.
De åländska skärgårdskommunerna är på väg att dö sotdöden som levande kommuner. Avfolkningen, bristen på arbetsplatser och därmed nedgången i servicefunktioner förstärker den nedåtgående spiral som i vissa kommuner går snabbt, i vissa lite långsammare. Inga av de halvhjärtade åtgärder denna eller tidigare regeringar vidtagit har gjort minsta lilla skillnad för att hindra den utvecklingen. Snarare har andra beslut snabbat på den. Att till exempel höga avgifterna på skärgårdsfärjorna kan vara logiskt utgående från ett centralistiskt sparperspektiv, men är en regionlpolitisk katastrof.
Kansliminister Roger Eriksson avslutar med: ”Skärgårdsborna är företagsamma och driftiga. Man ska inte ge upp!”
Jaha. En ljummen klapp på huvudet. Spring i väg och lek. Pappa har viktigare saker att tänka på.
Om det ska finnas folk kvar i skärgården om tjugo år, måste det till en förändring. Överbefolkat kommer det knappast att bli, någonsin, men det finns en chans att vända den negativa trenden, och det är att se till att alla, alla som vill ha ett boende i skärgården, permanent eller säsongsbetonat, ska kunna uppnå det.
Därmed inte sagt att hembygdsrätten ska avskaffas, att jordförvärvsrätten ska bort eller att det ska vara fritt fram att exploatera alla naturvärden någon är beredd att betala för.
Tvärtom, faktiskt. Man måste planera.
Låt oss helt enkelt inse att skärgården och fasta Åland lever med olika villkor. De småskaliga jordbruket och fisket har ingen framtid längre. Distansjobben har hittills inte blivit av ens till en bråkdel av det man förutspått.
De som eventuellt kunde vara intresserade av ett liv i skärgården är sådana som har höga krav på boende och komfort, som är rörliga, knappast fast boende och knappast vill hyra kommunal hyreslägenhet högt upp på land.
Samma målgrupp av välbemedlade visstidsboende som Havsvidden siktar på. Plus en del människor med kreativa och rörliga jobb, som kan behöva avskildhet under vissa perioder. Samt alldeles ordinära sommargäster, människor som vill uppfylla sin dröm om sommarstugan vid havet.
I skärgården borde man, med regeringens hjälp och goda minne, planera för de grupperna. De fast boende i skärgården kan leva kvar och till och med växa i antal, om jobben blir inom de servicenäringar som de nya invånarna kan ge upphov till och efterfrågar.
Man kan tycka att detta är bra eller dåligt, men just nu är det det enda positiva scenario som finns. Om det kommunistiska Kina kunde inrätta särskilda ekonomiska zoner inne i landet, för att experimentera med kapitalismen, då kan väl det självstyrda Åland ha en särskild skärgårdszon där man under planerade former experimenterar med jordförvärvsreglerna.
