DELA
© Nya Åland

Gör mot syrierna som ni vill att andra ska göra mot oss

Är det inte en ganska förlegad diskussion, egentligen, den där om huruvida Åland ska ta emot flyktingar eller inte, och om det är farligt och jobbigt eller inte, och om de kommer och tar våra jobb och våra kvinnor eller inte?
Visst, Nya Åland ställde frågan, och fick ungefär det svar vi trodde. En vag majoritet för att man ska hjälpa flyktingar från det krigs- och katastrofdrabbade Syrien, en ryggmärgsreaktion av medmänsklighet, och väldigt många som inte alls tänkt igenom saken.
Syrien är långt borta, flyktingmottagning känns avlägset och inaktuellt i den egna kommunen, vardagen lunkar på.

Ändå är det egentligen ingen fråga längre, om Ålands befolkning ska förändras och bli mera etniskt heterogen, det är en fråga om hur.
Med EU har våra gränser öppnats för migration av arbetskraft, och i takt med att den ekonomiska verkligheten blir tuffare och arbetslösheten stiger kan vi förmodligen räkna med en arbetskraftsinvandring även på Åland. Precis som våra förfäder emigrerade till Amerika och Australien, precis som ålänningarna som flyttade till Sverige när jobben tog slut på hemmaplan.

Den förändringen kan vi på Åland bejaka, eftersom vi behöver folk. Vi kan bjuda in och öppna vårt samhälle för dem som vill komma hit och jobba, och det gör vi redan i viss utsträckning. Inte tillräckligt, men lite.
Eller så kan vi fortsätta mumla och risker och faror, och tro att det är möjligt att vrida tillbaka tiden till något slags romantiserat 1950-tal.

Vore vi riktigt på hugget skulle vi sätta mer energi på att skapa attraktiva helheter kring boende, arbetsplatser och utbildning, paketera Åland så att det kunde intressera människor med kunskaper, vilja och utbildning så att Åland skulle framstå som det paradis det relativt sett är.
Att fler inte kommer hit trots vårt välstånd är snarast ett tecken på att de kriminella horderna av utlänningar som rasisterna och de främlingsfientliga målar upp helst stannar hemma, i sitt eget land, på sitt eget språk, med sina egna släkter och familjer.

Den fråga vi i dag kunde ta tag i, och som vi, faktiskt, är moraliskt förpliktade att göra, är om det är rätt att vi har det så bra som vi har det och ändå låter lite byråkrati och lite krångel och vanlig simpel tröghet stoppa oss från att sträcka ut en hand till traumatiserade människor i flyktingläger, på väg bort från den värsta konflikten vi sett på många år.

Ställ den enkla frågan till er själva: Vad skulle ni vilja att andra länder skulle göra om finnarna plötsligt bombade Jomala med giftgas och över tusen människor dog. Skulle vi vilja höra att man kanske kring 2015 kunde ta emot en grupp på tio. Kanske, om det inte blir för krångligt med ersättningar från staten och om man inte kan garantera att det blir arbetsdugligt folk av dem på hyfsat kort tid.
Om vi ålänningar satt i tusental i flyktingläger på en åker utanför Norrtälje, skulle vi vilja bli lämnade där i åratal, överflödiga och helt beroende av omvärldens allmosor, eller skulle vi vilja komma ut därifrån och så småningom göra rätt för oss?

Tänk på det, och agera därefter.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax