Glöm inte Väst-Sahara, en konflikt som går att lösa
Tänk dig att du bor i ett land som du är född i, där du enligt enligt internationell rätt hör hemma och där det finns både rika naturtillgångar och utvecklingsmöjligheter. Tänk dig att du inget hellre vill än att bo och verka i ditt land, utan att göra någon annan illa.
Tänk dig sedan att du i stället för att leva i lycka och välstånd i ditt land antingen sitter i flyktingläger i ett grannland sedan decennier tillbaka, eller att du lever som en andra klassens medborgare i ditt land, ockuperat av en annan stat, som exploaterar och säljer ut ditt lands naturtillgångar.
Det är så det är för det västsahariska folket. Just nu har vi fyra gäster på Åland som kommer från det ockuperade Väst-sahara, Leaarousi Abdel Lahi Salec som bor i flyktingläger i Algeriet, Biuguia Moh Bachir Bel Lal som bor i flyktingläger i Algeriet, Zeinab Mohamed Chbel som bor i flyktingläger i Algeriet och Balla Sidi Mohamed som bor i Västsahara/ockuperat område. Hit kommer de, vad trodde ni, för att jobba med internationell solidaritet på Emmaus sommarläger.
I flyktinglägren, som funnits i tiotals år i en av världens mest ogästvänliga miljöer, finns inget att göra. Där finns inga jobb, ingen framtid, inga utvägar.
Det väst-sahariska folket har under lång tid hållit sin identitet och sin kultur vid liv och drivit sitt motstånd på fredlig väg. Man har inte tagit till våld, trots den växande frustrationen mot svikna löften, likgiltighet och ren och skär girighet från omvärldens sida.
Låter det abstrakt och avlägset? Är det något som inte rör oss, något som vi alls inte har med att göra?
Nja. EUs fiskeriavtal handlar bland annat om den fisk som tas upp på väst-sahariskt vatten. Den frukt vi köper från Marocko kan mycket väl vara producerad på väst-saharisk mark. I de internationella organ Finland, och därmed Åland, är med i har det väst-sahariska folkets rättigheter sedan länge erkänts, men alla verkliga åtgärder för att råda bot på situationen blockeras bland annat av Frankrike och Ryssland i säkerhetsrådet, och förstås av Marocko.
Är man väst-saharier på ockuperat område får man räkna med att motstånd, hur fredligt det än är, möts av tortyr, trakasserier och fängslanden.
Det finns många konflikter i världen att engagera sig i. Katastroferna vilar aldrig. Elände växer.
Läget för människorna i Väst-sahara är svårt, men det är inte olösligt.
Det är en lågintensiv krigföring som världssamfundet kunde sätta stopp för om man bara lade band på sina maktintressen och sin girighet. Man kunde tänka rent egoistiskt, att vår gemensamma värld kunde bli mer fredlig och mindre farlig om åtminstone en källa till frustration och motstånd, en potentiell krutdurk, kunde desarmeras genom en rättvis, humanistisk lösning.
Vi på Åland kan känna oss som en liten och perifer del av ett allt mer centraliserat Europa. Vi kan uppleva att grunderna för vår ekonomiska framtid vacklar, och att det i framtiden kanske inte är så självklart att människor väljer att leva så avlägset som vi gör.
Det är något helt annat än att sätta ett helt folk i flyktingläger ute i öknen och sedan bara vända ryggen till och låtsas att de inte finns.
Åland, med de problem och utmaningar vi har, lever med i världen.
Väst-saharierna är i limbo, i ingenstans, och det är så fel det kan bli.
Låt vårt budskap vara; Nej, Väst-sahara, vi har inte glömt er. Vi vet att ni är där.
