DELA
© Nya Åland

Global marknad på gott och ont

Förra veckan var intensiv som nyhetsvecka. Internationellt med terroristbombningar på ett flertal platser i världen, miljondemonstrationer och vrakdelar från störtade flygplan som upphittades.
Hemma på Åland handlade det mesta om näringsliv.
Driftsprivatiseringen av skärgårdstrafiken tog ett steg vidare då entreprenaden av södra linjen gick till estniska Nordic Jetline.
Eckerö Shipping sålde sina två nyaste fraktfartyg Carrier och Trader, och har nu bara tre fartyg kvar i frakttrafik.
It-företaget Carus vann en viktig upphandling och ska nu leverera lösningar för bokning, biljetthantering, incheckning och systemunderhåll till statligt ägda Alaska Marine Highway System. Inom året räknar man med att öppna kontor i USA.
Och landskapsägda Ålands penningautomatförening köpte ett italienskt spelbolag, Winga, och siktar genom förvärvet på att så småningom ta sig in på den italienska spelmarknaden.

Gemensamt för alla fyra affärerna, om vi nu kallar dem så, är att de är konsekvenser, goda och onda, av en globaliserad marknad.
Globaliseringen är hotet mot det lokala, eftersom som den till exempel genom EU och det kommande frihandelsavtalet med USA stadgar om att även åländska upphandlingar ska ut på en internationell marknad, och att det inte går att skydda det lokala. (Lika lite som vi till exempel vill att norrmännen ska reservera sina sjöjobb för bara norrmän).
Globaliseringen är också möjligheten att lämna det lokala och slå sig fram på en internationell marknad där nationella gränser saknar betydelse. Som datasystem eller nätspel eller banklösningar.

Den helt förståeliga reaktionen mot att entreprenaden på södra linjen går till ett icke-åländskt företag, måste sättas in i detta sammanhang. Det går inte att vara för protektionism med den egna verksamheten, och för en öppen global marknad med andras.
Vi saknar helt enkelt verktygen för att längre skydda våra egna företag mot internationell konkurrens, och den utvecklingen har vi valt för att vi sett möjligheterna med den. Skulle vi välja den andra vägen, att stänga gränser både inåt och utåt, skulle det kanske vara miljömässigt fördelaktigt, men ekonomiskt skulle det sluta med att vi börjar byta ekorrskinn med varann igen.

I den globala världen finns alltså inte längre möjligheten att geografiskt, nationellt eller regionalt begränsa marknaden eller konkurrensen på den. Det enda man kan hoppas på är en reglering som gäller alla, oberoende av var i världen man är baserad.
Regleringarna måste då handla om andra saker än vad som är bra för vissa människor i en viss region, som miljö, arbetsrätt, konsumentskydd eller livsmedelssäkerhet, och är naturligtvis inte något företagen vill ha.

När landskapsregeringen en gång gav sig in på privatiseringsspåret (svårt att säga nej, med tanke på hur mycket pengar man sparar), var det också givet att man förr eller senare skulle få en utomåländsk entreprenör. Så fungerar systemet. Mats Perämaas (Lib) tanke om ett så kallat ö-cabotage har redan utretts och befunnits vara en oframkomlig väg som dessutom hade kostat landskapet pengar som det i dagsläget inte finns politisk vilja att satsa.
Det enda som återstår är faktiskt att, som Carus och Paf, att se till att man är tillräckligt bra för att klara sig i stora världen. Det är bara den som finns i dag.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax