DELA
© Nya Åland

Give oss gemenskap?

Kyrkan har för de flesta spelat ut sin roll som gemenskapsfrämjare.

Tv:n tog först över, nu har vi bara julkalendern kvar.
Tv:n, eller förstås framför allt programmen som sändes i tv:n, var till en början gemenskapsbefrämjande. Så också radion innan dess. Det fanns få, till och med enstaka kanaler och program som ”alla” lyssnade och såg på. Hade man ingen egen tv kvistade man över till grannen för att se månlandningen.

I Gunilla Bergströms bilderbok ”Är du feg Alfons Åberg” finns en bild då vuxna ser på ”pang pang på tv”. Grannar och bekanta har bänkat sig i tv-soffan och äter småkakor. Det ser trevligt ut.

Ännu till för några år sedan var antalet tv-programmen inom det rimligas gräns.

En del tv-program hade samma funktion som vädret, alltid kunde man prata om lördagsunderhållningen trots att man kanske inte kände personen man pratade med, eller helt enkelt för att det inte fanns så mycket annat att säga.

Tv-program utgjorde stommen i staketpratet, det man samtalade om när man ville utöva kravlös gemenskap, mingla utan cocktailparty, täcka över tystnad med tandläkaren.

Så är det inte längre. De många kanalerna är inte orsaken, utan friheten med internet som gör att man kan se vad som helst när som helst. Det finns miljoner kattklipp, miljoner konserter och miljoner sekvenser då folk ramlar omkull.

Med Tove Janssons ord ”Vad gör man med en snäcka om man ej får visa den”; så vi delar klippen med varandra. Gott så, om än något begränsat. ”Alla” ser inte samma kattklipp, bara samma bekantskapskrets.

Kanske finns förklaringen till den massiva diskussionen som utbrutit kring årets julkalender i just detta: äntligen finns det något ”alla” ser och kan vara med och diskutera. Julkalenderdiskussionen innehåller dessutom flera av de element som triggar igång mångas åsikter.

I julkalenderdiskussionen finns möjlighet att diskutera bra respektive dåliga föräldrar, pedagogik och undervisning, svenska traditioner och därmed också integration och andra kulturer samt vad jul egentligen ska handla om – det vill säga religion.

Ovanpå det läggs dessutom ett lager ”så här var det inte då jag var barn” och diskussionsmöjligheten är både given och stor.

Sveriges television sände sin första julkalender 1960, den hette ”Titteliture” och som kuriosa sändes den här tiden ingen tv alls på onsdagar. Det säger något om hur utbudet och förväntningarna ökat de senaste decennierna.

Tv-sänd julkalendern har alltså pågått i flera generationer. ”Alla” har en relation till den, ”alla” kan ha en åsikt. Både diskussionen och gemenskapen tar fart.

I Finland har vi slottsbalen som har samma funktion. Klänningar, frisyrer och kändisar är utmärkta diskussionsöppnare veckorna i mitten av december.

Människan söker ofrånkomligen gemenskap. Vi vill dela samma upplevelser och prata om dem.

Närsomhelst och varsomhelst och vadsomhelst är sist och slutligen ett konstigt argument och inte det minsta gemenskapsbefrämjande.

Vilken tur att julkalendern finns att vara arg på.