DELA
© Nya Åland

Gemensam arbetsglädje binder Åland samman

Ibland misströstar man när det gäller folks vilja och förmåga att engagera sig för något utöver sig själva och sina omedelbara behov. Man tänker att folk bara orkar med sitt, inte bryr sig om politik och knappt orkar upp ur tv-soffan.
Ingenting kunde vara mera fel, och det bevisades med all önskvärd tydlighet denna helg.
I Ålands lagting bara sjöd det av liv, idéer och engagemang när framtidens politiker tog sig an systemet och genomförde det första ungdomsparlamentet på länge. Enligt alla rapporter var utskottsdiskussionerna precis lika livliga som de brukar vara när de äldre diskuterar, samtidigt som ämnesvalet för en gångs skull känneteckandes av konkretion och vilja till lösningar.

På torget samlades en myckenhet diverse, i begreppets bästa bemärkelse. Där fanns förening på förening med bil- och motorentusiaster, astmatiker, musikintresserade, dansintresserade, integrationsintresserade som ville visa upp sina föreningar.
I den politiska debatt som också ordnades haglade lovorden över de ideella föreningarnas arbete. Det enda de medverkande lagtingskandidaterna bekymrade sig över var egentligen att man inte med obehövliga bidrag eller alltför höga förhoppningar skulle krama ihjäl engagemanget.

Som om inte detta var nog ordnades på söndag kväll en manifestation mot trafficking, en fråga som engagerat Obundens samlings Gun-Mari Lindholm, och som gav resultat i en marsch och en stund för reflektion och diskussion i St Görans kyrka. Den manifestationen känns särskilt angelägen eftersom den svenska polisen senast förra veckan avslöjade en organiserad och mycket cynisk införsel av litauiska kvinnor till Sverige, importerade för att uttryckas sexuellt av, ja, vem då. Våra egna män och pojkar i våra jämställda, välmående nordiska samhällen.
Därför ska manifestationerna ordnas i våra samhällen. De länder där kvinnor och barn riskerar råka illa ut har sina problem, fattigdom, ett galopperande missbruk, okunskap. I vårt samhälle finns köparna.
Den frågan är vår att lösa.

Det allra mest glädjande är att alla dessa aktiviteter under helgen var uttryck för det åländska civilsamhällets styrka, dess elasticitet och dess förmåga att engagera människor i ett brett spektrum av aktiviteter.
Det händer inte för att det är samhällsbyggande, inte för att det främjar demokratin, inte för att vi får en bättre kommunikation mellan olika samhällsklasser och åldersgrupper, utan för att det är är roligt, för att folk blir glada och tycker om att jobba tillsammans med andra människor.
Allt det där seriösa är bara bonus, en restprodukt av glädjen, och vågar jag säga kärleken som binder människor på Åland samman.

Om Ålandsmodellen för ett starkt samhälle alls existerar så är det kanske detta vi ska exportera. Det föreningsliv som enligt vissa är på väg att tyna bort, men som helt uppenbart bara bytt skepnade och form. De gamla ungdomsföreningarna försvinner för att deras verksamhet inte svarar mot behoven längre.
I stället har vi korplag i massor, vi har bokcirklar, bakningsringar, klädsorteringsgrupper, kurser, stödgrupper, insamlingsgrupper, aktionsgrupper…

Dagens engagemang kanske ser annorlunda ut. Kanske det inte är långsiktigt och protkollfört, utan bara en snabb gemensam aktion, en låga som flammar upp och slocknar. Också det är ok, bara det brinner.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax