DELA
© Nya Åland

Ge aldrig upp kampen mot lagliberaliseringen

Rättsstaten och rättsmedvetandet är satt under attack. Allt fler propagerar för liberalare lagstiftning, ofta med argumentet att ”folk bryter ju ändå mot lagen”.
Ska vi ha en rättsstat, en lagstiftning och en sammanhållen idé om vad som är bra för samhället och förbjuda det som är dåligt? Eller ska vi likgiltigt rycka på axlarna och ge upp kampen mot det som inte är bra för vårt gemensamma samhälle?
Frågorna har på nytt aktualiserats under våren. I början av månaden skrev en rad stora före detta statsmän, däribland FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan, ett upprop för legalisering av droger. De anser att kriget mot narkotikan har misslyckats och för att minimera inkomstbasen för knarkkartellerna är det enda rätta att legalisera drogerna. Gruppen tycker också att kampanjer som amerikanska ”just say no” (säg bara nej) bör bytas ut mot annan sorts information.
På en annan, och mycket mer harmlös, nivå kom ett utspel från en rad Stockholmspolitiker i Dagens Nyheter i går. Politikerna vill ta bort förbudet för cyklister att cykla mot rött i vissa korsningar, och förbudet att cykla mot enkelriktat överallt i huvudstaden. Motiveringen är att så många ändå cyklar mot rött att det är lika bra att slopa lagarna. Eller som centerpolitikern och stadsmiljöborgarrådet Per Ankersjö uttryckte det:
– Det riskerar att bli så att man struntar i regeln, och då är det bättre att under ordnade former se till att det blir lagligt.
Samma argumentation, samma resultat: att rättsstaten urholkas.
Att politiker vill göra det enkelt för sig från tid till annan (detta är verkligen att göra det enkelt för sig) är ingen nyhet, men ändock oroande.
Att ge upp för att brottslingarna har övertaget för tillfället är fel väg att gå, fel signaler att sända ut. Om vi som håller rättsstaten som en viktig grundprincip för det demokratiska samhället ger efter, kommer mer att följa.
Om vi legaliserar cannabis, eller låter vissa fordon (i Sverige är cyklar på allmän väg att betrakta som ett fordon) bryta mot regelverket sänder samhället ut otydliga signaler om vad som är rätt och vad som är fel. Lagar ska aldrig vara otydliga, inte heller intentionerna bakom dem.

Samhället tycker,
liksom de vise männen bakom utspelet om legalisering, att knark är dåligt. Då ska det också synas i lagstiftningen. Hur ska medborgarna ta till sig logiken i att samhället i ena meningen säger att det är tillåtet att röka på, men i andra säger att det inte är bra? Prova att förklara för ett barn att godis är skadligt just som det fått en påse snask. Responsen blir knappast överväldigande…
Här på Åland duggar domarna mot missbrukare, langare och smugglare tätt i tingsrätten. Den enkla vägen skulle vara att låta de som vill bli höga bli höga. Polisen skulle avlastas, tullen skulle få mindre att göra, vi skulle spara pengar i rätten. Men vore det rätt väg att gå? Icke.
Och vad blir nästa steg, om vi släpper till lite – speciellt med motiveringen att det begås ju ändå så många brott mot de här reglerna att det är lika bra att ta bort dem?
Det begås massor med brott varje dag, och argumentet kan hålla på många områden; skattefiffel, skadegörelse, snatterier och stölder. Var ska vi dra gränsen för vad som går att legalisera i lättjans namn?

Jag är glad
att de åländska politikerna (med något undantag för ett antal år sedan) hållit sig ifrån att gå den enkla vägen och i stället tagit ett klart och tydligt ställningstagande för ett narkotikafritt Åland.
Måtte de bara orka kämpa emot.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax