DELA
© Nya Åland

Gårdagens utvandrare fann ett bättre liv

”Det var de djärvaste som först bröt upp. Det var de företagsamma som fattade beslutet. Det var de oförvägna som först gav sig ut på den avskräckande färden över det stora havet. Det var de oförnöjda och tilltagsna, som icke förlikte sig med sin lott på hemorten, som blev de första utvandrarna i sin bygd. De som stannade kvar, de tröga och tvehågsna, kallade dem äventyrslystna.”
Detta skrev den svenska författaren Vilhelm Moberg i första delen av sin emigrant-serie Utvandrarna. Året var 1949, och Moberg skrev om den första vågen av utvandrare från Sverige till Amerika på 1850-talet.
Han beskriver hur människor flydde svält, fattigdom, förtryck och ofrihet, hur de sökte sin lycka i ett nytt land där klasskillnaderna inte skulle vara så stora och möjligheterna fler.

Vilhelm Mobergs epos håller väl fortfarande, som en brett målad släktskildring, men framför allt är den intressant i kontrast till dagens flyktingdebatt.
Just nu är det högsäsong för flyktingtrafiken över Medelhavet.
Italien, en av de stora mottagarländerna för flyktingar från Afrika, har fattat det radikala (!) beslutet att man inte längre ska låta flyktingar drunkna om man kan göra något åt det, och ber andra länder inom unionen om hjälp.

I spetsen för EUs flyktingpolitik står den svenska kommissionären Cecilia Malmström, en socialliberal folkpartist som får stå för en europeisk flyktingpolitik som är häpnadsväckande brutal och exklusiv.

Om vi backar till 1850-talets USA och de driftiga och företagsamma människor som emigrerade från fattiga och usla förhållande i hemlandet, ser man hur grunden läggs för den amerikanska hegemoni som fortfarande råder. Det kom människor, de ville förbättra sin lott, och de var villiga att slita hårt för att göra det.

Varför skulle vi tro annat än att de människor som klöser sig fram till norra Afrikas kuster i jakten på ett bättre liv skulle göra sämre ifrån sig, om de fick en chans?
Och varför är ett av de starkaste argumenten mot invandring till Europa att man inte vill ha fler muslimer? USA var det förlovade land människor flydde till från religiös förföljelse, och det tjänade landet mycket gott att var och en fick leva efter sin tro.
Religiösa fundamentalister finns det av alla sorter, kristna, judiska, muslimska, hinduiska, sikhiska, eller de som har vetenskapen som sin tro, och i inget fall är det en intelligent slutsats att dra majoriteten över samma kam.

När Karl-Oskar och Kristina, fiktiva men ack så verkliga, emigrerade från Ljuder socken och stenriket Korpamoen, så fanns det en väg ut för dem. De kunde skrapa ihop till biljetten. Det var möjligt för dem att göra resan över och välkomnas att skapa sig ett liv.

När de åländska emigranternas ättlingar i sommartid besöker Åland är vi stolta över dem och välkomnar deras intresse för sina rötter. Vi tycker att det var duktigt folk som gav sig av.
Moberg beskriver dem så här; ”De flesta personer både av mankön och kvinnokön kunde hjälpligt läsa i bok. Det fanns också bland gemene man många personer som kunde skriva sitt namn; de som kunde skriva någonting mer var få. Av kvinnorna var en ringa del skrivkunniga; ingen visste vad bruk kvinnokönet kunde ha av skrivkonsten.”

Släpp in dagens utvandrare.

Nina Fellman