DELA
© Nya Åland

Gammalt och/eller nytt i centrala Mariehamn

Ärligt talat, hur fint är Mariehamn ur historisk och arkitektonisk synvinkel?
Det finns enskilda hus som är både gamla och vackra, och några helheter till exempel i södra stan, om man står i rätt vinkel och inte tittar för mycket åt sidan, men annars är det mesta av det gamla Mariehamn (vars historia ju inte är så lång) sönderbyggt, rivet eller fragmenterat.
Om besökare till staden ser framför sig en fin gammal småstad att besöka så bli man besviken. Torggatan är ett sammelsurium av enstaka gamla hus, ombyggda 70-talslådor, tomma tomter och några mer ambitiösa nybyggen, och det finns inga myspysiga miljöer i staden, kanske med undantag av det rätt nybyggda Sjökvarteret och några landmärken som ÅSS Segelpaviljong.

Mariehamn är helt enkelt en stad utan särskilt stor arkitektonisk charm, där de gamla, pampiga byggnader som fanns och ur den aspekten borde ha bevarats (till exempel Socis) revs för länge sedan.
Så, hur skall vi förhålla oss till det som finns kvar?
De fastighetsägare som finns i centrum, till exempel kring Lilla torget, vill gärna exploatera sina tomter, och dessutom gärna på lika villkor med andra tomtägare. Man upplever att den k-märkning som finns för vissa byggnader är ett hinder, och vill lyfta bort den, precis som man tidigare gjort med Ålands tidningstryckeris fastighet på Strandgatan och avser att göra med telegrafbyggnaden på Torggatan.

Frågan är delikat.
Vi, ålänningar och stadsbor, vill gärna ha en utveckling och nytt liv i centrum av Mariehamn. Vi vill inte att alla intressanta butiker ska hamna i köplador i Jomala. Och vi vill, naturligtvis, spara det som är viktigt och omistligt i vår historia. Den där läxan borde vi ju ha lärt oss, att det som en gång är borta inte går att återskapa. Att det är mycket tråkigare med det strömlinjeformat nya, som ändå inte riktigt hakar i det som står runt omkring, än en byggnad som är gammal, intressant och har en historia att berätta.

Vilket värde i sig har då ett gammalt hus? Vilket värde har arkitektur?
Precis som stadsarkitekt Sirkka Wegelius och överantikvarie Elisabeth Palamarz säger i tisdagens Nya Åland är det nu om någonsin dags att diskutera vad vi ska ha kvar, vad vi har råd att förlora, vad det får kosta att bevara och vem som ska betala.
Den diskussionen kunde gärna, för en gångs skull, inte handla om museimänniskor kontra exploatörer, utan om hur vi medborgare tycker att vår stad ska utvecklas. Tycker vi att allt gammalt per definition ska kunna ge utrymme för något nytt?
Om inte, vad ska bevaras? Hur?

Eftersom k-märkning av fastigheter i vulgärdebatten ses som ett intrång på privat äganderätt, som ett besvär och en komplikation, som ett hinder för utvecklingen – hur ska vi göra då?
Om vi börjar från rent bord kvarstår fortfarande grundfrågan som kräver en lösning – finns det något som är värt att spara. I så fall hur?
Finns det absolut beslut?
Det är ju liksom det som är tanken med en k-märkning, att man en gång för alla ska vara överens, på vissa grunder, att en byggnad i sig är så värdefull att den inte ska rivas. Inte bara att den inte ska rivas så länge platsen inte behövs till något annat.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax