DELA
© Nya Åland

Frivilligt arbete viktig faktor för arbetsmarknaden

Varför finns det inte tillräckligt med folk som vill jobba inom städ-, köks- och vårdbranschen? Det är ju rejäla, trygga jobb som inte kräver långa studier. Varför vill allt färre jobba inom primärnäringarna. Varför saknas det folk inom transportbranschen?
Dumma frågor. Svaren är ju självklara. Det är två saker. Det är tunga jobb och det är dåligt betalt. De allra flesta vill inte slita ut sig för småpengar, och det är deras rätt.
Problemet kan alltså bara lösas på två sätt. Antingen importerar man arbetskraft från låglöneländer, människor som i brist på alternativ är beredda att ta de jobb vi inte själva vill ha. Eller så höjs lönerna i låglönebranscherna till en nivå som gör det attraktivt att städa, tvätta, laga mat och sköta om sjuka och gamla.

Det är naturligtvtis inte av en händelse som många av problemsektorerna i dag, med jobb som är oattraktiva och dåligt avlönade, korresponderar med det som tidigare ansågs vara kvinnors uppgift att sköta, oavlönat.
Våra värderingar av vad som är riktigt och värdefullt arbete präglas fortfarande av uppdelningen mellan manligt och kvinnligt, vilket ytterligare förstärker problemen med att rekrytera folk till vissa branscher.

Att importera folk för att utföra vissa arbeten vore ju smidigt, även om det ger upphov till vissa etiska frågeställningar. Dessbättre (för vår moral) är det alls inte möjligt. Folk är som myror på väg ur stacken, alla med sina egna strån och stigar.
Alla försök att fösa in folk som boskap i en fålla är dömda att misslyckas, även om man naturligtvis från samhällets sida kan locka och pocka, erbjuda utbildningar och garantera jobb.

Under en period framöver kommer vi, om vi vågar öppna våra gränser och släppa in dem, att ha en arbetskraftsreserv i de grannländer där arbetslösheten är stor och lönerna låga. När de närliggande ländernas ekonomi närmar sig vår egen blir det allt svårare, eftersom de flesta människor, precis som vi, helst stannar hemma i det bekanta, trygga och nära.
Kanske närmar vi oss rentav en epok när vissa arbeten är sådana som måste utföras men som vi gemensamt måste ta på oss ansvaret för att göra, eftersom det helt enkelt inte blir gjort annars.

Kanske måste vi för äldreomsorgen införa en obligatorisk samhällstjänst, som gamla tiders värnplikt, där var och en vuxen människa får rycka in och göra sin del, och till och med återkomma på repövningar.
Om det har varit möjligt att bygga upp och få legitimitet för ett sådant system för att föra låtsaskrig, varför inte då för att utföra för samhället nödvändiga, men tunga och repetitiva jobb?

Sådana idéer är kanske lätta att vifta undan som utopier, men ser man i dag på utvecklingen av tredje sektorns roll som serviceproducent, så är vi redan på väg åt det hållet. När den gemensamma samhällskakan inte räcker till måste kanske det arbete som görs frivilligt räknas in i samhällsekonomin och till och med formaliseras.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax