Fri konkurrens viktig för konsumenterna
Vad ska man tro på? Är det mycket billigare att handla maten i Sverige, eller är skillnaden så marginell som de åländska köpmännen hävdar.
Förtjänar man verkligen på att åka till Norrtälje eller Täby och shoppa, om man räknar in tidsåtgång, bränsle och det där lilla extra man ändå köper på sig när man åker hemifrån?
Har vi, var och en, en plikt att hålla Åland levande genom att handla hemma? Pinkar vi oss själv i skon genom att åka bort, om vi därigenom gör de åländska affärerna olönsamma och därmed dyrare?
Är det bra business att sälja mat på Åland? Det borde det ju vara om prisnivån på Åland är orimligt hög och köpmännen därmed kan sko sig på marginalerna medan konsumenterna betalar sig sjuka.
Vilka blir effekterna för det åländska samhället om allt mer av konsumtionen flyttas utanför Ålands gränser, till grannregioner och till färjorna? Och vems är ansvaret, det där som ingen vill ta och alla tycker att andra ska känna?
Nog med frågor.
En sak kan vi utgå ifrån, med mångårigt facit på hand. Människors konsumtionsbeteende kan inte på lång sikt styras av upphöjda principer som samhällsansvar, regionala hänsyn eller ens självstyrelsevilja (om nu nån trodde det). Var och en är sig själv närmast. För en vanlig konsument som prioriterar billig mat, ekologisk mat, närodlad mat eller större sortiment finns det fördelar med att handla till exempel i Sverige.
Därför kommer allt fler att göra det, så länge de åländska affärerna inte klarar konkurrensen.
Om man i dag tittar på de två stora matbutikerna på Åland, Sparhallen och Kantarellen, så har det skett en viss tudelning. Sparhallen nischar sig som det billigare alternativet. Utbudet är mindre, det exklusiva och dyra saknas, men man har ett fullt tillfredsställande bassortiment. Felet är att det fortfarande inte känns tillräckligt billigt, inte alls som Willys eller ÖoB.
Kantarellen går åt andra hållet. Man har Pirkka-produkter och Euroshopper som det billigare alternativet, men satsar också på bredd och exklusivitet. Man räknar med att kunderna är något mindre priskänsliga, särskilt de som kommer och storhandlar till helgerna. Där är felet, förutom den ibland hutlösa prisnivån, att sortimentet och hanteringen inte riktigt når upp till ambitionerna – eller de kräsna kundernas förväntningar.
Ingendera av de med åländska mått stora drakarna gör något särskilt för att hålla kunderna på Åland. Inga löjligt billiga lockpriser på blöjor, inga provsmakningar och jippon (eller ytterst sällan), inget exklusivt i sortimentet som man inte kan få tag på någon annan stans.
Kanske är det faktiskt så att man under lång tid levt ganska bekvämt på Ålands geografiska läge och på att prisbilden varit så hög.
Och kanske är det faktiskt dags för åländsk dagligvaruhandel att ta konkurrensen från Sverige på allvar, och inte bara gnälla på sina kunder över att de väljer fel och sviker Åland.
Som svar på de inledande frågorna kan man nämligen slå fast att Åland alldeles nödvändigt behöver sina livskraftiga matbutiker. Infrastrukturen, turisterna, de åländska primärproducenterna, konsumenterna behöver lokala mataffärer.
Bara de vore lite billigare, lite bättre och visade lite mer respekt för att kunderna inte är dumma i huvudet.
