Från centrum till periferi först när det blir lönsamt
Vårt samhälle är i dag mångfalt rikare än förr, men vi har råd med mycket mindre, framför allt i regionerna. Varför är det så?
Vad är det som har hänt?
Varför har samhället inte längre råd med decentraliserad service? Varför måste vi spara så in i bomben hela tiden på saker som vi förr hade råd med, som postkontor i kommunerna, små skolor, egen mattillverkning i skolor och äldreboenden eller, varför inte, sjöbevakning.
Har vi, samhället, lägre intäkter, eller lägger vi pengarna på annat. Har vi blivit slösaktigare? Har vi skaffat oss dyra vanor.
Denna okunniga och kanske i grunden dumma fråga har jag kastat ut till en rad experter på olika områden. Svaren varierar.
Högre mobilitet är en förklaring. Att människor för 30-40 år sedan var betydligt fattigare och hade lägre krav både på livet och på den service de ansåg sig ha rätt till en annan.
En tredje att vi alla genom beskattningen och statens stora och tunga roll i vårt näringsliv fungerade som kuggar i en intrikat maskin som både skyddade och finansierade de stora finländska industrierna och bankerna
Vissa saker var kanske bättre förr, men vi betalade för dem med våra egna pengar, och vi betalade mer än vi gör i dag, proportionellt sett.
I dag är marknaden internationell och konkurrensen stenhård, för att uttrycka det milt. Den statliga kontroll och reglering som fanns förr är borta, samtidigt som större delar av det som tidigare var statliga inkomster på moms och kapital försvinner i den internationella ekonomin.
Vi har, kort sagt, både som individer och stat blivit rikare genom globaliseringen av ekonomin, men samtidigt ökat lönsamhetstrycket på allt genom konkurrensen. Kostnadsnivån både på statliga och privata utgifter har ökat dramatiskt, samtidigt som kvalitetskraven stigit.
I stället för det som tidigare var skyddade statliga verksamheter har vi bolag som ska visa vinst eller åtminstone gå jämt upp i branscher som enligt internationella avtal är hårt konkurrensutsatta.
Det tjocka gråa täcke som var blandekonomins Finland var kvävande och skavde särskilt hårt på de många som genom sina skatter gav systemet stabilitet, men när nu täcket är borta är det många som längtar tillbaka till den kålsoppsdoftande värmen och gemenskapen.
Finns det då en väg tillbaka? Alldeles säkert inte. Vi får leva med den friare och osäkrare ekonomi vi nu har. Vi får lära oss, så småningom, att genom internationella avtal reglera ekonomierna så att vi kanske någon gång kan slippa konsekvenserna av när alla fria aktörer på alla fria marknader inte kan hålla girigheten i styr och orsakar.
Det vi inte får vi tillbaka är det långsammare och fattigare men mer skyddade samhälle som fanns förut.
Centraliseringen är något som kommit för att stanna, så länge det blir billigare och effektivare att centralisera. Låt oss alltså ägna krafterna, vi som bor i periferin och i periferins periferi, till att fundera på hur man kan effektivera och spara genom decentralisering, inte till att av nostalgiska skäl kräva att allt ska fortsätta vara som det alltid har varit.
