Från ”älska oss” till ”gilla läget”
En gryende språklig väckelse är på gång i Svenskfinland, och det argumenten låter nästan lite åländska.
Det börjar bli lite kaxigare tongångar i Svenskfinland, i takt med att den svenskspråkiga befolkningen i Finland upplever sin språkliga situation allt sämre.
Där Svenska folkpartiets huvudsakliga strategi länge varit att få finnarna att älska åtminstone en finlandssvensk, börjar man nu bli både påstridig och lite argsint i sina krav på att landets språklagstiftning inte bara uppmärksammas i festtal utan också efterlevs.
Samma sak med Svenska Finlands folkting. Man har länge talat om att vinna acceptans, att bli sedd som en tillgång som språkgrupp. Finlandssvenskarna har marknadsförts som superfinländare, duktiga på allt, nyttiga och fina, med den lilla egenheten att man pratar svenska också.
I dag är tongångarna mer bekanta för åländska öron. Det är mer konfrontation, mer rättviseaspekt, mer hotbild och mer juridik. När nu dessutom riksdraken Helsingin Sanomat ger sitt stöd till finlandssvenskarna i en ledare i söndagens tidning, då lyfts plötsligt både ett och annat huvud ur en nedstämd dvala.
Kanske är slaget inte riktigt förlorat. Kanske är det riktigt bra med motgångar, om det får en tydlighet till stånd, och den mobilisering kring språkfrågorna som länge lyst med sin frånvaro.
I Finland, och i Svenskfinland, finns en lång tradition av respekt för överheten, av anpassning och övertro till det som beslutas i maktens dämpat manliga korridorer. Svenska folkpartiet har mer än allt annat värderat medverkan i regeringen, och därför aldrig riskerat att ställa ultimatum som hade stängt dem ute därifrån.
I dag är också det finländska samhället på väg att förändras. Massmedia frångår sakta men säkert sin forna respektfullt rapporterande roll. Nya maktsfärer uppstår som inte över huvud taget spelar det gamla gentlemannaspelet som kallades politik, och plötsligt tar sig alla möjliga minoriteter ton. Kvinnorna, de homosexuella, invandrarna – och finlandssvenskarna.
Det har kanske varit så att svenskan i Finland länge levt på rester av gamla privilegier, och att man därför inte velat särskilja sig från majoriteten och buntas ihop med andra, mindre framgångsrika minoriteter. Om utvecklingen nu leder till en skitigare och tydligare minoritetsroll, där man kan vara missanpassad, fattig och ful och ändå kräva sina rättigheter, då är det ju bara att tacka för att de språkpolitiska smockorna var det som väckte en vilande politisk kraft.
Rätt förvaltad är nämligen denna väckelse de finlandssvenska politikernas våta dröm. Vi har en finsk maktelit som gått i försvar för att man anklagats för att missgynna en nationell minoritet, vi har ett artikulerat missnöje, och en känsla av gemensamma behov (inte den ständiga uppdelningen mellan vad österbottningarna vill och vad nylänningarna vill, med ålänningarna vid sidan om).
Visst kommer man att prata svenska och leva på svenska i Finland i framtiden också, men nuet avgör på vilket sätt vi gör det.
