DELA
© Nya Åland

Framtidstron är en flyktig och svårfångad ingrediens

Det som i dag skiljer Åland från andra glesbygder och periferier är att de flesta av oss inte alls tänker på eller bryr oss om att Åland enligt objektiva och utomstående kriterier inte är centrum i universum.
Bor man på Åland är livet liksom komplett.
En ögrupps geografiska gränser ger en form av insulation mot den osäkerhet om var viktiga saker händer som drabbar satellitstäder, förstäder och landsbygd på fastlandet. Vi är här. Åland tar slut när vattnet kommer emot. På andra sidan är annat, men då måste man åka båt.
Vi har självstyrelsen och de många kommunerna som ytterligare vaggar in oss i tron att vi till stor del är våra egna drängar, och det får oss att agera med en självsäkerhet som ibland tolkas som självgodhet på ställen där man inte till fullo förstår att den åländska blicken inte nödvändigtvis är riktad mot horisonten, bort från en skithåla, utan inåt, mot ett levande samhälle i ständig utveckling.

Självklart är vi på Åland beroende av världen utanför, och styrs till stora delar av krafter vi inte kan kontrollera. Självklart är globaliseringen, konsumtionens kolonisering av allt fler områden i våra liv, nöjesindustrin och allt det andra centralt, men vi tror fortfarande på livet på Åland.
Om man tittar på vad det är vi har här, så är det ett förvånasvärt komplett samhälle, där viktiga samhällsfunktioner och företag existerar som för länge sedan försvunnit från andra små orter.

Vi har ett sjukhus med förlossningsavdelning. Här utförs operationer. Här ges specialistvård. På rikssidan räcker en befolkning på knappt 30.000 människor inte på långt när till för ett sjukhus. Ge det några år till och det räcker knappt till en hälsocentral.
Vi har ett postverk, låt vara att många kontor lagts ner.
Vi har butiker kvar i några byar, och i Godby har vi rentav konkurrens om kunderna.
Vi har restauranger som serverar annat än pizza och plankstek.
Vi har ett livskraftigt näringsliv där fortfarande nya företag uppstår, inte bara gamla lägger ner.

Vi har ett eget mejeri och ett slakteri.
Vi har god, lokalt producerad mat.
Vi har fungerande och konkurrerande massmedia.
Vi har många bra skolor med egna skolkök.
Vi har små daghem.

Vi har folk som blir arga, och som bryr sig och som kämpar för saker de tror på. Det sistnämnda kanske är det allra bästa. Det finns ett starkt engagemang som ventileras både i kritik mot politik och politiker, mot det anonyma EU, mot näringsliv och anonyma makthavare.
Det man ibland kan sakna är debatten för saker.

I denna väv som är vårt samhälle har vi ännu inte tappat tron på att det går att leva här, och leva gott.
Denna ingrediens är den kanske viktigaste i den pågående processen om LBU-programmet, och så väldigt mycket annat. Man kan vara oense om mycket, och bända med detaljerna och kräva uppoffringar, men slutresultatet måste vara sådant att tron på framtiden blir kvar.
Den mystiska ingrediensen är det som håller Åland samman, och om den börjar sippra ut i fogarna så är det nästan omöjligt att få den tillbaka.
Tänk på det landskapsregering, när ni slås fast landsbygsutvecklingsprogrammet. Finns det nån droppe framtidstro att tillsätta, gör det.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax