DELA
Foto: Erkki SantamalaPÅ KRIGSSTIGEN Den liberala lagtingsgruppen överväger ett misstroende mot landskapsregeringen, för att man anser att sociallagstiftningen är illa skött.

Framtidens sociallagar den intressanta diskussionen

Nu då.

Har Liberalerna äntligen vaknat ur sin nästan fyra år långa slummer och börjat bedriva riktig oppositionspolitik?
Ett misstroende, det starkaste verktyget i boxen, vill man skramla med för att landskapsregeringens beredning av sociallagstiftningen är ”uruselt skött”.

Alla som brytt sig om att ta reda på vad det handlar om, inklusive Liberalerna, vet att förseningen i tidtabellen inte beror på bristande politisk vilja, utan på att tjänstemännen på lagberedningen inte hunnit med sitt arbete.

Det faller naturligtvis på ministerns ansvar, i detta fall Carina Aaltonens, men den stora osäkerhet Liberalerna pratar om förefaller ändå vara av hanterliga mått.

För att uttrycka det enkelt vill landskapsregeringen alltså frysa sociallagststiftningen på Åland tills KST-processen är klar. En lagteknisk procedur som absolut borde ha varit klar tidigare, men ingen större katastrof.

Detta har kopplats med den långt viktigare frågan om huruvida Åland i högre grad än tidigare ska utnyttja sin lagstiftningsbehörighet på det sociala området. Den är svår. Både facket och tjänstemän inom den sociala sektorn har pekat på problemen; svårigheten att få lagar av tillräcklig kvalitet, resursbrist, problem med kvalificerad rådgivning och stöd vid tolkning av lagar, fortbildning.

Detta är fullkomligt legitima och synnerligen viktiga betänkligheter, men ett ramaskri känns något tidigt väckt när det bara handlar om att ta upp en fråga till diskussion. Socialdemokraterna, som är det regeringsparti som lyft frågan, talar om en tioårsperiod innan man är klar, och motivet är att organisationen av den sociala sektorn på allt fler punkter skiljer sig åt mellan Åland och riket. Också det blir snårigt.

Hela revisionen av självstyrelselagen (som leds av liberalen Gunnar Jansson) handlar om att Åland ska kunna ta över all lagstiftning, om och när man vill. Ska man nu tolka Liberalernas utspel som att det aldrig blir aktuellt? Varför då, i det sammanhanget, kräva något man inte vill ha?

Vad det än blir av det hela, misstroende, spörsmål eller bara en vanlig debatt, är själva det framtida systemet det intressanta, inte denna tämligen odramatiska fråga.

Och om man i framtiden vill gå vidare med mer egen sociallagstiftning, då måste lagberedningen förstärkas. De facto behövs det i alla fall, för på en punkt har alla kritiker rätt. Många av de lagar som kommer till lagtinget är inte tillräckligt väl skrivna, varken nu eller tidigare.