DELA

Framgångsfanatism ger inga riktiga jobb åt ungdomar

Lagom till stundande sämre tider, högre arbetslöshetssiffror och en katastrofal situation för ungdomar i södra Europa (som står inför en reell risk att under lång tid inte ha jobb för över hälften av sina ungdomar) kommer diskussionen om hur man ska vara duktig, så får man nog jobb till sist.
Näringsminister Fredrik Karlström (Ob) skriver en insändare i bästa Ayn Rand-anda, och låter förstå att alla nog kan få jobb om man bara vill.
Om man inte får det, ja då har man sig själv att skylla. Man har inte försökt tillräckligt. Man har legat på soffan och latat sig, eller kanske spelat dataspel hela natten och sovit bort dagen.

Om man blir deprimerad och sömnlös av sin oro, då gäller det att rycka upp sig, borsta av kavajen och söka 20 jobb om dagen tills man landar med något nyttigt, som att sitta i en snabbköpskassa eller jobba på chipsfabrik.
Gud nåde den som ligger sina föräldrar till last, för det ska man minsann inte göra om man ska bli något i livet.

Facebook skriver Steel FMs vd Eva Karlström (gift med Fredrik Karlström): att det bara är nys att en praktikant är till nytta för arbetsplatsen, det är tvärtom en belastning som man måste sätta otroligt med resurser på. (Och nej, Facebook är inte en privat arena. Det som skrivs där är offentligt, och eftersom en viktig samhällsdebatt förs där bör den också kommenteras)
Dessutom, menar Eva Karlström, måste Nya Åland ha hittat på hela historien: ”ärligt tror jag ”simon” inte är en riktig person utan ett uppdiktad person för att ha något att skriva om”.
Minsann. Det är så osannolikt att en ung människa blir ledsen och handlingsförlamad för att han inte hittar ett jobb, att det måste Nya Ålands prisbelönta journalist Annika Orre ha hittat på?

I den verkliga världen är det såhär: Alla som vill kommer inte att få jobb. Ännu fler kommer inte att få de jobb de vill ha. En del kommer inte att kunna studera det de vill. En del kommer inte att ha råd att göra det.
På ungdomar ställs det många och tuffa krav, på prestation, på utseende, på att veta vad man vill, på att satsa på karriär. Om vi inte med ett visst mått av tolerans och ett stort mått kärlek kan ge de ungdomar som behöver det vårt stöd, så kommer fler att falla genom de allt glesare maskorna i vårt trygghetsnätverk, och det kommer att bli dyrare för oss än om vi förmår hjälpa i ett tidigt skede.
Inte att förglömma att det är snällare, vilket är en gravt underskattad samhällsresurs.

Enligt forskaren i företagsekonomi, Anders Parment vid Stockholms universitet, vill 90-talisterna (i motsats till tidigare generationer) främst ha trygghet, flexibilitet, få uppskattning för det de gör och arbeta med något meningsfullt. Det är, menar Parment, en stor möjlighet för offentlig sektor, som under de kommande åren kommer att ha ett stor behov av arbetskraft.

Hur ska vi möta och matcha ungdomars önskemål, drömmar och förmågor med de jobb som de facto står till buds. Hur ska vi förändra arbetsmarknaden så att nån vill ha de jobb vi desperat behöver få gjorda.
Dessa är relevanta frågor, inte att mosa ner och skuldbelägga den som inte står i givakt med benan vattenkammad kl 06.00. Sharp.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax