DELA
© Nya Åland

Fram med pluskorna bästa, rikaste ålänningar

Det finns människor som behöver hjälp. Dags att hjälpa.
Ok, vi har kanske varit lite långsamma den här gången, kanske lite trötta ännu efter Haiti. Kanske har världen vaknat långsamt för att katastrofen är som långsam dynamit? Först en liten spricka, sedan en större och större utvidgning, nu en fullskalig katastrof.

Kanske har vi rentav inte orkat bry oss för att det är Pakistan det handlar om, ett land som vi vant oss vid att förknippa med krig, förtryck, terrorister och ett elände som aldrig tycks ta slut.
En översvämningskatastrof kanske på något sätt är deras eget fel? Kanske någon annan kan reda upp det här. Något muslimskt land kanske?

Låt mig berätta om min erfarenhet av Pakistan, från för 20 år sedan. Det är en banal och enkel sak, men det har stannat i mitt minne när mycket annat som är större och viktigare har försvunnit.
I Mohenjodaro ligger lämningarna av en stad och en högkultur som existerade när vi nordbor ännu kämpade med att lära oss göra krukor. På väg dit från järnvägsstationen på den transport som bjöds, en åsnekärra, körde vi igenom en by. Den var som alla andra, med våra ögon rätt eländig.
I utkanten av byn sprang en hop ofantligt smutsiga och trasiga barn, storögda, trasselhåriga och barfota. De log, skrattade och pekade, som barn gör. Deras uppgift var att gå efter korna med ett sprucket handfat av plast och samla upp komockorna, direkt från källan, så att inte en enda smula dyrbart bränsle skulle gå till spillo.

Det Pakistan jag såg, och det finns inget som tyder på att något blivit bättre för landets fattiga, var ett land där misären för de sämst lottade var total, och där gränsen mellan död och överlevnad var så obegripligt tunn.
Skulle vårt samhälle drabbas av en stor naturkatastrof skulle vi klara det så bra som man kan. Vi skulle skriva indignerade reportage om att vissa hushåll fått vara utan el EN HEL VECKA.

För ett tag sedan läste jag en nätdebatt om bistånd och biståndspolitik. Där fanns ett inlägg där skribenten hävdade att också nödhjälp var av ondo, för att det satte det naturliga urvalet ur spel, och att det är därför jorden hotar bli överbefolkad.
Det laget vill inte jag vara med på. Inte ni heller, kära läsare. Vi är människor. Människor tar hand om sina egna, precis som alla andra djur. Vi lämnar inte våra ungar att dö. Vi förslösar inte våra medmänniskors liv när vi kan hjälpa det.

Jag vet att detta är bara en i raden av katastrofer. Nästa väntar redan runt hörnet, och då kommer någon med samma upprop, samma argument, samma vädjan om människovärde, och ett gemensamt ansvar.
Men kom igen. Det har vi råd med, mellan sommarstugan och fredagsmyset. Det vi gör mot dessa våra minsta små medmänniskor, det gör vi mot oss själva. För oss själva.

Fram med pengarna. Det är det minsta vi kan göra. Det allra minsta.
Med hälsning från ett av de mest välmående samhällena på hela jordklotet.
Röda korsets kontonummer är: Ålandsbanken 660100-2124956, Nordea 203220-106421, Andelsbanken 557804-55009796.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax