DELA
© Nya Åland

Försiktigt med generaliseringar i en konflikt i brännpunkten

Det finns tider och konflikter (kanske alla tider och alla konflikter), då det är farligt och dumt att generalisera, och då man måste vara extremt försiktig med hur man lägger orden.
En sådan är definitivt kriget i Gaza och hur man ska förhålla sig till den.
Om vi lägger allt annat åt sidan, och koncentrerar oss på vem som agerar i konflikten just nu, så kan man bena ut åtminstone vissa saker.
Den första, och en viktig distinktion, är att det inte är ”judarna” som mördar palestinska barn. Det finns många judiska människor som är motståndare till israelisk utrikespolitik, många som söker andra lösningar, många som inte alls vill veta av eller om det som pågår. Det finns judar som är judar på samma sätt som en medelålders agnostiker som inte hör till kyrkan ändå kan definieras som kristen.
Det finns därtill en uppenbar fara att användningen av just det begreppet eldar på gammal och alldeles ny antisemitism, en absurd och avskyvärd företeelse, lika omoralisk som att stänga in ett annat semitiskt folk, de palestinska araberna, bakom murar och vägspärrar i Gaza.

Om någon ska utpekas som ansvarig för kriget på den israeliska sidan så är det den politiska majoritet som just nu styr staten Israel, en center-höger-koalition med Benjamin Netanyahu i spetsen, den israeliska militären och de starka militärindustriella krafterna i bakgrunden.

Också generaliseringen ”palestinier” problematisk. Vilka är de, palestinierna? Ett folk som skapades av dem som stod i vägen när staten Israel bildades, och som de arabiska och muslimska grannstaterna inte velat eller kunnat integrera för att man haft politiska intressen i att upprätthålla konflikten med Israel. Ättlingar till människor som levde och brukade sin jord, utsattes för ockupation, fördrevs och slutligen stängdes in i Gaza och kallades terrorister.
Det finns terrorister som är palestinier, och det finns ingen ursäkt för Hamas agerande. Det finns också palestinska mullor som pekar ut Hamas som de ansvariga för att folket får lida. Det finns palestinska fredskämpar, kristna palestinier, palestinska bilmekaniker och sjuksköterskor.

I hela den utdragna konflikten om detta territorium, de religiösa judarnas heliga land, den israeliska staten, de som bodde där före 1948 och som blev det palestinska folket, judarna från hela världen som flyttade till Israel för att hitta en fristad undan förföljelse – under hela processen har otaliga fel begåtts. Mord, tortyr, fördrivningar, koncentrationsläger, omänskliga begränsningar, etnisk rensning.

Icke ett enda av dessa övergrepp rättfärdigar att man fortsätter göra fel. Och fel är det, bortom all rimlighet, att den palestinska civilbefolkningen utsätts för ett krig som inte är deras fel, och som de inte ens kan fly ifrån för att de är instängda i Gaza.

De tidigare amerikanska respektive irländska presidenterna Jimmy Carter och Mary Robinson har i ett gemensamt upprop krävt att Hamas politiska del erkänns som en part i konflikten, som man kan förhandla med. Detta, menar Robinson och Carter, är det första steget mot en nedtrappning. Hur vore det, som ett tanke-experiment, att faktiskt prata med fienden och erkänna att hen finns.

Israel-Palestina-konflikten är inte en liten etnisk skärmytsling. Den är, och har alltid varit, i brännpunkten mellan två stora och konkurrerande maktsfärer. Hur den blir löst, hur vi väljer att agera, har återverkningar på alla andra konflikter i regionen, på migrationsvågorna till vår del av världen och på världsekonomin.
Reducera inte, utan komplicera.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax